Ny bok av Bengt Johansson:

Svenska bolag i Kina
Så många olika vägar

Publicerad 2021-08-26

Vad allt har inte svenska företag stött på i Kina? De har mötts av öppna famnen och av nyfikenhet, men också av motspänstiga myndigheter, utstuderade lurendrejerier och ibland rena gangstermetoder. Påfallande är också hur nästan alla hittat sin egen väg in i landet. Det finns så många olika lösningar.

Detta framgår i Bengt Johanssons nyutkomna bok med den något förbryllande huvudtiteln ”Det förflutna var ljust – framtiden oviss”. Undertiteln ”Om svenska företag i Kina” säger mer.

RECENSION AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Bengt Johansson har all heder av sin undersökning. Basen är hans egna erfarenheter som diplomat med placeringar ibland annat Hongkong, Peking och som generalkonsul i Shanghai. Han började som Kinahandläggare på Exportrådet.

Han har valt att undersöka 20 stora bolag och 20 medelstora företag och teckna deras historia i Kina fram till 2020. Det är ett rimligt urval även om antalet svenska företag som har bolag i Kina idag beräknas till 450.

Nästan varje berättelse i boken bygger på intervjuer som Bengt Johansson gjort med nyckelpersoner. Det är bra att han inte vänt sig till företagsledare (annat än i mindre bolag) eller till talespersoner i Sverige. Han har i stället letat upp de utsända som lett respektive företags arbete på marken i Kina i viktiga skeden.

Författaren Bengt Johansson.

Här gör jag i min tur ett subjektivt urval av bolag med talande exempel. Med Bengt Johanssons hjälp blir det en historisk skiss som kan hjälpa företag att tackla utmaningar som väntar på den speciella kinesiska marknaden.

Den svåra början

Början blev riktigt svår för de två första svenska samriskbolagen Sino Swed Pharmaceutical Corporation (SSPC) och Shougang-Kanthal. Båda invigdes med pompa och ståt av statsminister Ingvar Carlsson på plats i april 1987. Sedan började barnsjukdomarna. De blev också lurade av sina partner på liknande sätt. Men SSPC blev riktigt lönsamt medan Shougang-Kanthal avvecklades.

SSPC var en unik kraftsamling av fem svenska läkemedelsbolag med Astra och KabiVitrum som främsta intressenter de första åren. De fem stod för 50 procent av kapitalet. På den kinesiska sidan var det också fem lokala bolag som delade på 50 procent. Samriskbolaget öppnade fabrik i Wuxi.

Samriskbolaget blev en motor för svensk medicinsk industri i Kina. Det ledde till att läkemedel ökade till drygt 20 procent av svenska exporten. Ökningen kom till stor del tack vare Losec, läkemedlet från Astra som minskar mängden syra i magen. Det dröjde innan kineserna lyckades kopiera det.

Men de första åren för SSPC kantades av stora problem med det ovana 50-50-ägandet. Frédéric Cho arbetade där som tolk i början och berättar för Bengt Johansson att  ”det var ändlösa styrelsemöten”.

Per Torstensson var i praktiken chef för den svenska delen under flera år. Han säger till Bengt Johansson att det inte var något fel på kineserna i ledningen. När de nådde högre nivåer var de tvungna att bli partimedlemmar. Alla tre kineser han hade som vd för bolaget var duktiga och hade bolagets bästa för ögonen.

Hemmachefer bromsade

Problemen handlade enligt Per Torstensson allt oftare om kontakterna med de svenska huvudmännen. Till exempel ville  Kabis dotterbolag Vitrum inte låta Wuxi starta produktion som bolaget själv misslyckats med i Sverige.

Astra bröt sig ur när de planerade att lansera Losec och anade att det skulle bli en stor framgång. ”De ville behålla vinsten själva. Helt förståeligt”, enligt Per Torstensson.

Senare övertog Pharmacia & Upjohn den svenska ägarandelen och fick då 51 procent av aktierna och numera är bolaget helägt av tyska Fresenius. Men den svenska fanan vajar fortfarande vid entrén tack vare företagets namn och starka varumärke.

En skönhetsfläck som enligt Bengt Johansson var typisk för flera svenska investeringar var när den kinesiska finanschefen i SSPC i början av 00-talet avslöjades för att han startat en egen tillverkning av samriskbolagets produkter.

Bakslag för Kanthal

Ett liknande bakslag drabbade Kanthal. Av alla svenska samriskbolag i Kina var det Kanthal som var först med att få igång produktion. Partner var ståljätten Shougang i Peking och samarbetet gällde produktion av värmetrådar till brödrostar, hårtorkar och liknande.

Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson invigde vid sitt besök i Kina 1987 samriskbolaget Shougang-Kanthals fabrik i västra Peking. På bilden syns även, i mitten med glasögon, Lars Ekengren, vd i Swedfund som gått in med en sjättedel av aktiekapitalet i konsortiet. Närmast till höger om Ingvar Carlsson, Qian Yongchang, dåvarande transportminister, Capital Steel Works dåvarande ordförande Zhou Guanwu   och längst till höger i bild Berth von Kantzow, son till Kanthals grundare Hans von Kantzow. Strax till vänster bakom Ingvar Carlsson skymtar Magnus Fiskesjö, kulturattaché och tolk vid Sveriges ambassad i Peking. Källa: Swedfund

Efter några år avslöjades att Shougang gick bakom ryggen och sålde värmetråd i konkurrens med sitt eget samriskbolag. Till slut såg Kanthal ingen annan utväg än att begärna samriskbolaget i likvidation 1998.

SKF rullar in

När vice premiärministern Zhu Rongji besökte Sverige 1992 insisterade han på att få besöka SKF. Han sade att han som ung ingenjörsstudent bara ägt en bok, nämligen SKFs verkstadshandbok om kullager. Han hade läst den boken gang på gang och det svenska företaget blev en del av hans världsbild.  Zhu Rongji föreslog att SKF skulle börja tillverka i Kina. Han lovade ett positivt resultat för bolaget.

Första försöket blev ett samriskbolag 1996 tillsammans med en fabrik under järnvägsministeriet. Steg för steg tvingades SKF åtgärda överbemanningen och då höjdes också kvaliteten.

Numera gäller SKFs investeringar i Kina bara helägda bolag. Tillväxten gick från nästan noll till i genomsnitt 25 procent per år mellan 1990 och 2010. Kina blev en av koncernens tre viktiga marknader.

Ericssons genombrott

Under de flesta åren sedan genombrottet i Kina på slutet av  1980-talet var Kina Ericssons näst största marknad efter USA, påminner Bengt Johansson. Nedgången har kommit på senare år med skärpt lokal konkurrens, inte minst från Huawei.

Hursomhelst tog den anrika koncernen tog med sig ett dussintal av sina underleverantörer till Kina när det begav sig, påpekar författaren. Kina utnyttjade nämligen åren före sitt inträde i WTO 2001 till att ställa krav på lokalt innehåll – något som inte skulle ha gått efter inträdet enligt handelsorganisationens regler.

Därför uppmanade Ericsson 1997 helt sonika sina svenska underleverantörer att flytta med till Kina om de ville få nya ordrar. De företag som följde rådet var också fria att sälja till många andra kunder i Kina.

Bland  alla försök och experiment som Ericsson och underleverantörerna gjort håller Bengt Johansson fram tillverkningen av basstationer i Nanjing som ett avde mest lyckade. Den fabriken invigdes 1994 och är ett samriskbolag mellan Ericsson och det lokala bolaget Panda som var inriktat på militär elektronik.

Unik sammansättning

Bolaget fick en unik sammansättning där Ericsson och Panda kontrollerade 49 procent var. Resterande två procent låg hos den Hongkongkinesiska affärskvinnan Alice Cheng i en roll som vågmästare. Både Ericsson och Panda har uppvaktat henne. Hon anses ha kontakter på hög nivå i Peking och kom att bli en rådgivare till Ericsson.

Chef för fabriken i Nanjing under många år var Arvid Jauring. Han intervjuas i boken och berättar att Ericssons ledning inte var helt nöjd med fabriken och flera gånger försökte stänga den, kanske för att koncernens motsvarande fabriker i Gävle och Kumla tappade order. Arvid Jauring höll emot. Han såg tillverkningen i Nanjing som ett sätt att både sänka kostnaderna och vara kvar på Kinamarknaden.

En annan inriktning som Jauring drev på fabriken i Nanjing var att ersätta utlänningar på expatkontrakt med lokala kineser. Nanjing har flera bra universitetoch Jauring fann att de som kom därifrån var lika duktiga och betydligt billigareän utländsk arbetskraft.

Fabriken utvecklades allt bättre men det är klart att det  svenska innehållet i produktionen tunnades ut. Det gällde också koncernens övriga verksamhet i Kina. När antalet utsända svenskar gradvis minskade stängdes också den svenska skolan i Peking 2015. Ericsson hade lagt grundplåten till skolan och sponsrat den tillsammans med Volvo och andra.

Även andra svenska bolag har numera med färre expats.

Helägda dotterbolag nya normen

Efter flera tråkiga erfarenheter för svenska samriskbolag visar boken varför de flesta numera väljer att etablera sig i Kina med helägda dotterbolag. Men samtidigt finns det även idag svenska investerare som driver samriskbolag i landet. Det handlar då ofta om mindre privatföretag på båda sidor.

Ett sådant exempel är affärsmannen Johan Sandberg med Indusec AB som tillverkar larmutrustningar tillsammans med en kinesisk företagare. Tillverkningen sker numera i Pekingtrakten. Tidigare hade han en annan småskalig kinesisk affärsman som partner från starten i Yangzhou 2011.

Han berättar så här för Bengt Johansson: ”Det har varit upp och ner. Joint venture är inget jag rekommenderar. En kinesisk affärsman vill ha snabba beslut och är benägen att ta stora risker. Det är som att spela på lotteri och tro att man alltid har turen med sig.”

Johan Sandberg fortsätter:

”För en kines finns det inte några fasta tillgångar. Huset kan tas ifrån en och pensionen är osäker. Det är till och med osäkert om man kommer att få en pension. Har du pengar gäller det att omsätta dem snabbt, i morgon kan de vara borta.”

Uppgraderingar kring OS 2008

Ungefär samtidigt med OS i Peking 2008 kom fler uppgraderingar för utländska bolag. Den nya arbetslagstiftningen gjorde att förhållandena blev mer uppstyrda och kvaliteten på de kinesiska underleverantörernas produkter steg snabbt.

”De gick direkt från stampat jordgolv till högteknologisk tillverkning”, säger Lars Darvall. Han var chef för Exir i Wuxi, ett företag som tillverkar olika verkstadsprodukter för svenska uppdragsgivare.

”Vilda Östern”

Andra bolag har mörkare erfarenheter från mitten av 00-talet. Under rubriken ”Vilda Östern” skildrar Bengt Johansson flera incidenter som antydde att de kinesiska myndigheterna såg genom fingrarna med många av de kinesiska företagens metoder gentemot utländska bolag. Det var också meningslöst att ta saker till polisen eller domstolarna.

Det svenska stålföretaget Inexa drog inte jämnt med sin partner, ett kinesiskt privatföretag. En flerårig tvist slutade med att partnern skickade ett gäng slagskämpar som gick bärsärkagång på fabrikens område i Nantong. Samtidigt råkade Bulten i Peking ut för flera grova utpressningsförsök.

Ikea i den nya ekonomin

Bengt Johansson skriver att ”världsutställningen i Shanghai 2010 markerade både slutet på den stora expansionsfasen för utländska företag och starten för den nya kinesiska konsumentdrivna ekonomin. Alibabas e-handelsbolag Taobao blev alla kinesiska konsumenters favoritbolag.

Ett par svenska bolag som har kunnat rida på den vågen är Ikea och Volvo Cars, det senare numera i kinesisk ägo.

Bengt Johanssons bok “Det förflutna var ljust – framtiden osäker” utgiven av Lava Förlag.

Ikea öppnade sitt första kinesiska varuhus 1998 i Shanghai. Starten var trög, bland annat därför att flera tillverkare av kopierade Ikeamöbler dök upp i grannkvarteren. Ikea svarade med att sänka priserna så att kopiering blev olönsam. Samtidigt trendade nordisk design. Möbeljätten når nu även ut med varuhus i medelstora städer, framhåller Bengt Johansson.

Författaren har även fingranskat koncernens räkenskaper och drar slutsatsen att Ikea inte bara är den största svenska investeraren i Kina utan också gör en ordentlig vinst där. Bakom det ligger också de sex stora shoppingcentra under namnet Ingka som Ikea öppnat i anslutning till några av sina 32 varuhus i landet. Med varuhusgruppens 16 000 anställda är Ikea också den största svenska arbetsgivaren i Kina, påpekar Bengt Johansson.

Funderingar kring Volvo Cars

Bengt Johansson funderar mycket kring framgångarna för Volvo Cars efter att kinesiska Geely köpte bolaget 2010:

”Det är svårt att göra annat än att ta av sig hatten för Volvo Cars.”

Han hänvisar till att företaget har totalt 42 000 anställda (uppgift från 2019) att jämföra med 18 000 anställda 2010. Och Sverige är den stora vinnaren, enligt författaren.

Men han skriver också att ”ändå kan man känna en gnagande känsla av att verksamheten i Sverige kanske inte är nödvändig om Geely av andra skäl hamnar i trängt läge, som Ford gjorde”.

Bengt Johansson påpekar också att vi ännu idag inte vet om Geelys grundare och ordförande Li Shufu är ett redskap för den kinesiska regeringen eller om han har en egen maktbas.

Många vägar för svenska företag

Det sammanlagda intrycket av Bengt Johanssons inventering är hur många olika vägar som de svenska företagen hittat in i Kina, Det finns så många olika lösningar, nästan ingen är den andra lik.

En unik variant är skogs- och hygienbolaget SCA som landat  som ett kinesiskt bolag i Kina.

Ulf Söderström på SCA uppvaktade det kinesiska mjukpappersföretaget Vinda i flera år för att fördjupa samarbetet. Vad Vinda hade som var attraktivt för SCA var en stor försäljningsorganisation på sin hemmaplan och en dokumenterad förmåga att effektivt bygga upp industrier för mjukpapper.

Vad SCA kunde erbjuda var avancerade hygienprodukter,  innovationsförmåga och upparbetade marknader i hela Asien.

Resultatet blev till slut att SCA sålde sin verksamhet i Kina och Asien till Vinda. I gengäld köpte SCA 51 procent av det kinesiska företaget och uppträder nu som Vinda på marknaden.

”Nu när vi ser i facit var det kanske den mest innovativa lösningen ett svenskt företag gjort i Kina”, skriver Bengt Johansson. Modellen används nu av Business Sweden som ett idealfall för hur ett svenskt företag kan agera som ett kinesiskt och skaffa sig de fördelar som bara kinesiska företag har.

Recensentens slutomdöme

Med så mycket materia att bita i är Bengt Johanssons bok på 199 sidor naturligtvis inte den definitiva berättelsen om svenska företag i Kina under drygt 40 år av kinesiska reformer. Det kan man inte begära. Samtidigt blir texten ibland väl rapsodisk när det gäller några av de stora företagen. Och temat i titeln ”Det förflutna var ljust – framtiden oviss” utvecklas inte heller på allvar.

Boken kommer inte att vinna några designpriser, bilderna är gryniga och språket kunde ibland ha putsats ett snäpp till. Men den är skriven med gott humör och Bengt Johansson ger oss många nya och fina inblickar i affärsklimatet hos världens snart största ekonomi. Han breddar vårt vetande.

Bengt Johansson presenterar sin bok vid ett digitalt SCTC seminarium den 16 september, för mer information och anmälan klicka här.

Copyright © 2024 Artikelförfattaren och Sweden-China Trade Council. Vid återgivning ska alltid källan anges. All rights reserved.