Shenzhen artikel 3
50 år med Shenzhen
Nedslag och reportage

Publicerad 2019-01-21

Som bonusläsning för medlemmarna har KinaNytts medarbetare Agneta Engqvist och Göran Leijonhufvud valt ut några personliga upplevelser från sina många besök i Shenzhen. De bildar en tidsbåge från den lantliga idyllen till dagens knutpunkt för industri och innovation. Det blir också närbilder från en av den ekonomiska frizonens största kriser.

Oktober 1969

I sakta mak genom lantlig idyll,

aldrig i livet gick det att

föreställa sig dagens Shenzhen

Av GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

I oktober 1969 passerade jag gränsbyn Shenzhen med tåg från Kanton första gången. Därefter arbetade jag som korrespondent i Peking i början av 1970-talet. Ett par gånger om året kunde jag och famijen besöka Hongkong och på vägen dit fick jag fler möten med gränsbyn. Det var ett företag att ta sig till Hongkong. Det fanns inga direktflyg, så vi fick flyga till Kanton först, övernatta där och fortsätta med tåg nästa morgon ner till gränsen mot Hongkong.

I den bekväma vagnen hängde ett porträtt av Mao Zedong över dörren och högtalarna spelade ”Östern är röd”, hyllningssången till ledaren. Resan till gränsen var mycket behaglig. Tåget gick i sakta mak och vi försjönk i en pastoral subtropisk idyll, där bönder i bredbrättade hattar som skydd mot den starka solen manövrerade vattenbufflar ute på de glänsande risfälten. Fruktodlingar och bananpalmer fyllde ut det kuperade och frodigt gröna landskapet. Det såg ut som en idyll – men senare skulle jag förstå att de pittoreska bönderna i grund och botten var ganska fattiga.

Gränsbron vid Shenzhen i slutet av 1950-talet. Bron fick sedermera ett tak som skydd mot den ofta brännande solen. Foto: gwulo.com, cc

Vid lunchtid nådde vi så gränsstationen Shenzhen vid gränsen, en sömnig by med några hundra invånare och en liten vaktstyrka. Passpoliserna tog våra handlingar och vi var hänvisade till en ganska anständig lunch medan de begrundade om de skulle släppa iväg oss. Vi kunde också smälta maten i fåtöljer överdragna med vitt bomullstyg medan några takfläktar surrade sakta och sövande i den lite fuktiga lokalen. Det var lätt att nicka till.

Eller så kunde vi betrakta det fridfulla sceneriet med risfält och fler vattenbufflar, fiskdammar kantade av mullbärsträd och längre bort några låga tegelbyggnader. Aldrig i livet kunde vi föreställa oss att byn Shenzhen bara ett årtionde senare skulle påbörja sin metamorfos till en tättbebyggd metropol med ganska snart fyra miljoner invånare, i dag åtta miljoner (officiella siffran 2014).

Betagande jordbrukslandskap

Lika svårt att föreställa sig var det att hela Pärlflodsdeltat, hela det betagande odlingslandskap vi sett från tåget, skulle förvandlas till en enda sammanhängande byggarbetsplats och industrizon med de flesta av de mjuka kullarna jämnade med marken.

När väl passpolisen gjort sitt värv kunde vi vandra över gränsfloden på den lilla täckta och skrangliga träbron, sedan vi först passerat en kanonad av slagord som ”Vi har vänner över hela världen”, ”Länge leve ordförande Mao” och ”Tjäna folket”. Dessa gränsrutiner, som upprepades baklänges på hemvägen, underströk känslan av att vi rörde oss från en värld till en annan.

En vän i Hongkong som kommer från en liten by på fastlandssidan berättade att han sett lik flyta nedför floden nära denna ”bro till friheten” i det kaotiska skedet av kulturrevolutionen fyra år tidigare. På andra sidan bron väntade den så kallade gin tonic-expressen till Hongkongs centrum. Nu var vi plötsligt i kapitalismens högborg. För en extra slant kunde vi välja förstaklassvagnen, där vitklädda kypare serverade drinkar. Vi kunde också avstå från drinkarna och färdas i andra klass.

Ett lyxproblem

Från det att vi lämnat lägenheten i Peking till det att vi checkat in på hotellet i Hongkong hade det gått 33 timmar. Med dagens direktflyg tar en sådan resa sex timmar från dörr till dörr. Naturligtvis var våra vedermödor ett lyxproblem jämfört med vad flyktingarna från Kinas fastland, de så kallade frihetssimmarna, fick uthärda. Många simmade långa sträckor i farliga vatten med både hajar och patrullbåtar för att komma undan fattigdomen eller det politiska förtrycket – eller bådadera. Många kom aldrig fram.

(Ur boken ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” av Göran Leijonhufvud, Bonniers, 2014.)

Maj 1984

Fiskarebyn i Shenzhen

rikast i hela Kina

Av AGNETA ENGQVIST, agneta.engqvist@gmail.com

Fyra år efter att frizonen grundades var jag tillbaka för att se vad som hänt. Året var 1984 och kinesiska tidningar rapporterade att Fiskarebyn i Shenzhen blivit den rikaste byn i hela landet. Jag tog mig dit oanmäld och letade upp byns ordförande Deng Zhibiao och det var väl ingen slump att han verkade vara den rikaste människan i den rikaste byn.

En färg-TV står påslagen i nedervåningen och en på övervåningen i villan. Familjen har fyra sovrum och två vardagsrum, två kylskåp, en stereoanläggning och många andra saker. Kanske inte konstigt att de har galler för fönstren. Det är utrymmen och utrustning som gemene man är långtifrån.

Jag får sitta och vänta medan bychefen äter middag. Frun blir irriterad när vi dyker upp, kanske för att det ser rätt stökigt ut. Leksaker och prylar ligger slängda över hela rummet. Jag kan inte låta bli att tänka: Är det så här det blir, när man plötsligt får en massa pengar. Kontrasten är stor till alla prydliga hem där de har mindre att hålla reda på. Det är det första kinesiska hem jag besökt där jag inte ens blir bjuden på ett glas vatten.

I ett hörn av trädgården simmar guldfiskar i en liten damm. Rosenträd bildar häck. Gröna kullar med licheeträd omger byn, en villaidyll som jag inte sett maken till i Kina.

Men utanför staketet runt byn patrullerar beväpnade soldater gränsen mot Hongkong och från höga vakttorn tittar de på oss med kikare. Fortfarande rymmer folk till Hongkong, mest unga. Nästan varje familj i byn har någon familjemedlem som flytt.

Samtidigt berättar bychefen att han åker fram och tillbaka till Hongkong i affärer två gånger i veckan. Han säljer fångsten från byns många fiskdammar – och kommer tillbaka med burköl, coca cola, leksaker, kläder och annat. Byn har också startat fem små fabriker för jadehantverk, klockor, elektronik, leksaker, korgmöbler. Allt i samarbete med kinesiska företagare i Hongkong. Byn äger också två mycket lönsamma fraktbåtar.

Snart ska byborna låta bygga ett femton våningars hotell i samarbete med Hongkongföretagare. ”Men vi satsar ingenting själva, för Hongkongborna luras alltid. Vi skjuter bara till marken”, säger bychefen.

(Ur boken ”Kineserna” av Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist, Wahlström&Widstrand, 1985.)

Oktober 1984

Shenzhens skyskrapor

i den stora nationaldagsparaden

Själva paraden på folkrepublikens 35-årsdag blir en jätteshow, där kineserna marscherar för Deng och fosterland. Den går ut på TV till 400 miljoner tittare. Deng Xiaoping inspekterar trupperna före paraden. Det gör han i egenskap av ordförande i kommunistiska partiets militärutskott.

Deng står rak i ryggen i en öppen kinesisk limousin av märket Röda Fanan. Han vinkar nådigt och hans farbroderliga knarrande stämma rullar ut över Himmelska fridens torg med mikrofonernas hjälp. Där står en militärorkester på 1.200 man. Där står 100 000 människor med flaggor och mössor i olika pastellfärger. De håller upp dem och byter så att de bildar ständigt nya mönster och skrivtecken.

Deng Xiaoping inspekterar trupperna under nationaldagsparaden i Peking 1984. Fot: gov.cn

Så passerar tablå efter tablå, lastbilar med scener från landets uppbyggnad. Det blir en två timmar lång explosion av grälla färger och kräppapper. ”Bygg ett starkt Kina”, brölar en högtalare ur en robot. Ett jättelikt och proppfullt kylskåp är ett av de dominerande inslagen, ett löfte eller en förespegling om fortsatt satsning på konsumtion och standardhöjning.

De glänsande skyskraporna i frizonen Shenzhen i Sydkina passerar i en tablå. Det är ett av Dengs favoritprojekt för att pröva samarbete med utländska företag. Kinas första olympiska guldmedaljörer vinkar livs levande från en egen vagn. Ur idrottsmännens kolonn dyker ett par vindsurfare upp ur vågorna av ljusblått sidentyg. De seglar förbi porträtten av Marx. Engels, Lenin och Stalin.

(Ur boken ”Kineserna” av Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist, Wahlström&Widstrand, 1985.)

Januari 2009

Maskinerna tystnar när

finanskrisen drabbar Shenzhen

Av AGNETA ENGQVIST, agneta.engqvist@gmail.com

PINGHU. Maskinerna tystnar i ”hela världens verkstad” som Pärlflodsdeltat i Sydkina kallas. Maskinerna brukar tystna så här års när arbetarna åker till sina avlägsna hembyar för att fira kinesiska nyåret. Men den här gången kommer tiotusentals maskiner och tusentals fabriker att förbli tysta efter nyår.

Det är här i provinsen Guangdong som den globala krisen slagit till först i Kina. Fabrikerna är nästan helt inriktade på export och efterfrågan på lätta industriprodukter har nästan kollapsat. Vi konsumenter i Europa och USA håller igen.

Unga migrantarbetare köar för bussen bort från Shenzhen som drabbades av den globala finanskrisen 2008-2009. Foto: Agneta Engqvist

Därför sitter Shu Feng och hennes make på terminalen för långdistansbussar i Pinghu. Kinesiska nyåret som infaller den 26 januari närmar sig och det var inte såhär Shu Feng och hennes man hade tänkt fira den så kallade vårfesten. Hon är på väg till ett nytt osäkert jobb i Sydkina och han tillbaka till barnen i hembyn långt norrut utan att veta något om framtiden.

Shu Feng var en av tusentals migrantarbetare i Shenzhen som blev av med jobbet under en globala finanskrisen 2008. Hon var på väg till ett nytt osäkert jobb medan hennes make måste återvända till hembyn. Foto: Agneta Engqvist

Vårfesten är årets stora familjehögtid men nu måste de vara på olika håll, eftersom Shu Feng till varje pris vill bevaka sitt nya jobb.

Modstulet mitt i frizonen

De sitter modstulna på terminalens kantiga träbänkar. Industriområdet Pinghu ligger mitt i frizonen Shenzhen, det kinesiska tillväxtundrets själva urhem. Det var här de ekonomiska reformerna först testades och tillväxten i frizonen har legat en bra bit över tio procent varje år sedan dess. Men i dag ser det mörkt ut.

Shu Feng berättar: ”Fabriker slår igen till höger och vänster, och där vi jobbar får vi göra färre och färre timmar. Nu är vi nere i halvtid, det räcker snart inte till mat och hyra. Halva lönen brukar gå åt till det.”

Båda har jobbat i flera år på elektronikfabriken Bohairong som tillverkar sladdar och kontakter för datorer. Shu Feng var erbjuden att bli förman, men hon tycker framtiden för företaget verkar alltför osäker.

Bäst att se om sitt hus

”Bäst att se om sitt hus i tid. Min syster säger att hon kan ordna jobb på fabriken i Jiangmen där hon jobbar. Jag måste ta chansen.” Jiangmen är också en del av det som kallas hela världens fabriksgolv.

Shu Fengs man ska alltså återvända till hembyn i Dalu i bergen norr om Chongqing i centrala Kina. Han säger ingenting. Då och då blänger han på oss. ”Han är deprimerad helt enkelt”, säger Shu Feng.

Andra resenärer som väntar på långfärdsbussarna berättar om fabriker som bara betalar halva minimilönen på motsvarande cirka 600 kronor. Och fabrikscheferna gör det med myndigheternas goda minne, därför att de styrande fruktar massarbetslöshet mest av allt. Underbetalda jobb är i alla fall jobb.

”Vi har inget att sätta emot”, säger 22-årige Wen Dongfeng, en bonde från landsbygden i norra Guangdong. Han tänker trots allt stanna på en plastfabrik i Pinghu.

Kravaller norrut

Men avskedanden och stängda fabriksportar har lett till rena kravallerna i bland annat Dongguan en bit norrut de senaste månaderna. På arbetsförmedlingen på andra sidan gatan från bussterminalen i Pinghu blir stämningen spänd när DI tittar in. Chefen stormar ut från sitt kontor och förbjuder oss att tala med de arbetssökande.

En tydlig bild av den globala krisen är de nya glänsande palatsen längs den breda paradgatan för internationellt handelsutbyte i Pinghu. Lokalerna står tomma och ödsliga. På kullen i slutet av gatan tronar det fyrstjärniga Grand City Hotel där utländska inköpare skulle trängas på marmorgolvet i lobbyn. Hotellet har en (1) gäst.

Redan i september inskärpte Shenzhens borgmästare Xu Zongheng lägets allvar: ”Vår ekonomiska situation är mycket svårare än under Asienkrisen 1997.” Ändå kan tillväxten under fjolåret ha varit kring tio procent. Den siffran blir omöjlig att upprepa i år.

Det finns inga säkra uppgifter om antalet stängda fabriker, beskeden från myndigheterna är knapphändiga och motsägelsefulla. Men enligt analytiker i Hongkong rör det sig om cirka tusen stängda fabriker bara i Dongguan till och med julen.

Kvar blir arbetarna utan avgångsvederlag eller arbetslösersättning. Det är för dyrt för dem att hänga kvar i Pärlflodsdeltat, de tvingas snart nog återvända till hembyarna. Inte sällan går myndigheterna in och trycker någon tusenlapp i händerna på dem för att de ska ge sig av och inte ställa till bråk.

Källa: Dagens Industri.

December 2017

Nätverkande frilansreparatör

fixar min skadade mobil

Av GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Tappar mobilen i stengolvet när jag är hemma i Sverige. Skyddsglaset spricker, jag tejpar nödtorftigt och går vidare i livet. Att reparera är tydligen en fråga om sådär tre tusenlappar med glas och arbetskostnad. ”Lika bra att du köper en ny telefon”, får jag höra.

Ett halvår senare kommer jag till Shenzhen, fortfarande med mitt spruckna tejpade mobilglas. Man har ju hört många historier om allt som går att lösa där i elektronikens Mecka, när det gäller komponenter och reparationer. Träffade några vänner och frågar vart jag ska gå med min gamla iPhone.

En av dem svarar genast: ”Jag vet, det där hände mig också. Man ringer ett nummer så kommer en frilansreparatör direkt till ditt kontor, du spar massor av tid.”

Sagt och gjort. Jag stämmer träff på ett kafé. Hinner knappt ta första klunken cappucino förrän två killar med praktiska och poppiga ryggsäckar dyker upp och sätter igång. Vi kommer också överens om att byta batteriet. Av bara farten använder de sina diagnostiska verktyg till att också justera ett par inställningar.

Oj, tänker jag, det här kanske rinner iväg. Det börjar ta lite tid. Det är lugnt, säger de och visar sitt förtryckta arbetsprotokoll med karbonkopior och priser.

De berättar att de ingår i ett nätverk av mopedburna frilansreparatörer. När de får samtal fördelas uppdraget efter vem som finns i närheten. Som en taxiväxel. Reparatören Lu är en vaken 25-åring. Han är en av de många invandrarna till ekonomiska frizonen Shenzhen från Kinas vidsträckta landsbygd, i hans fall den sydliga provinsen Hunan.

Hans kompis Feng är infödd Shenzhenbo, alltid en fördel för en nykomling att jobba med någon som är lokalt förankrad. Han riggar upp en liten videokamera och dokumenterar vartenda steg i processen, det ingår i avtalet. Jag tänker återigen på slutsumman.

De fortsätter sin noggranna diagnostik och hittar ett problem med ett grafikchip i min lur. De fixar också det. De undertecknar arbetsprotokollet och fyller i sina mobilnummer. Jag får också underteckna.

Så vad kostade det? 287 yuan, lika med 381 kronor. Jag pustar ut och försöker ge dem dricks, de hade ju verkligen tålmodigt lagt manken till. De totalnobbar. Jag börjar förstå varför startupbolagen tycker det är snabbt, smidigt och prisvärt att få fram prototyper i Shenzhen.

Copyright © 2024 Artikelförfattaren och Sweden-China Trade Council. Vid återgivning ska alltid källan anges. All rights reserved.