Nya infallsvinklar på BRI:
Akademiskt och historiskt ljus
på Xi Jinpings globala vision

Publicerad 2018-02-08

En akademisk utredare och en hängiven historiker avslutar KinaNytts uppmärksammade serie om president Xi Jinpings globala vision ”ett bälte en väg” (Belt and Road Initiative, BRI).

Det kinesiska projektet handlar om att bygga tentakler ut i hela världen genom stora satsningar på infrastruktur.

Sylvia Schwaag Serger, ny prorektor på Lunds Universitet, tycker att Sverige bör främja forskningssamarbete med Kina, men samtidigt vara lite mer strategiska och taktiska i hur vi samarbetar.

Sinologen Lars Ellström ger hela den långa historiska bakgrunden till det expansionistiska tänkande som styr dagens kinesiska ledare. Det handlar om att dominera eller domineras – ända sedan maktstriderna mellan småriken för cirka fyratusen år sedan inom det som är dagens centrala Kina.

Här kan du läsa de tidigare artiklarna i serien:

Kina vill bygga i Lysekil – 24 januari

Peking sätter normerna – 25 januari

Därför måste vi fördjupa Kina-kunskaperna – 5 februari

Forskaren om kritiken mot BRI-rapport – 7 februari

Sylvia Schwaag Serger:

“Vill se mer strategi i utbytet med Kina”

 Sylvia Schwaag Serger, prorektor på Lunds universitet

”I Europa verkar vi pendla mellan å ena sidan entusiasm och tom eufori över Kinas fantastiska utveckling, och å andra sidan panik eller skräckslagenhet över det hot vi tror Kina kan utgöra för vårt samhälle. Båda föreställningarna verkar grunda sig i diffusa uppfattningar eller magkänslor snarare än kunskap”, säger Sylvia Schwaag Serger.

AV AGNETA ENGQVIST, agneta.engqvist@gmail.com

Hon har bland mycket annat arbetat två år i Kina som analytiker av forskningsfrågor där för svenska regeringen. Hon fick nyligen ett uppdrag av regeringen att titta på hur Sverige ska jobba mer strategiskt med Kina när det gäller forskning, innovation och högre utbildning.

Sylvia Schwaag Serger tycker att KinaNytts artiklar om Belt and Road Initiative (BRI) beskriver en tydlig, långsiktig ambition hos den kinesiska regeringen som vi behöver förhålla oss till på ett mer strategiskt sätt än vad vi gör idag.

Kina tas inte riktigt på allvar

”Vi i Europa och Sverige har av tradition haft en både naiv och lite nonchalant eller nedlåtande syn på Kina som ett exotiskt land som man gärna besöker men inte riktigt tar på allvar. Vi har dessutom närmat oss Kina utan att ha en klar uppfattning av vad vi vill ha ut av våra relationer.”

Hon bedömer att BRI utgår från Kinas behov och prioriteringar  när det gäller handel, råvaror, produktion och inflytande eller sphere of influence. Hon tror att det kommer att påverka oss i Sverige och Europa i flera dimensioner.

”Den kinesiska regeringen tänker och agerar långsiktigt, strategiskt och proaktivt, samtidigt som den kan vara pragmatisk och anpassa sig snabbt till förändrade omständigheter. Som en av mina kinesiska vänner sa: ’bara för att vi har 15-årsplaner (för vetenskap och teknik) behöver det inte betyda att allt är hugget i sten’.”

Vi måste lära oss mer om Kina

Sylvia Schwaag Serger noterar att BRI påbörjades långt innan Donald Trump blev president men har fått en annan betydelse  av det tomrum som den nya amerikanska utrikespolitiken har skapat i Asien – och BRI har kanske redan anpassats till det.

”Kinas ökande roll i Afrika och Centralasien tillsammans med USAs reträtt från den globala arenan, utmanar oss att omdefiniera Europas roll i världen och hur Sverige vill påverka den.”

KinaNytt frågar vad BRI kan betyda för forskning och akademiskt utbyte med Kina?

”Vi måste lära oss mycket mer om Kina. Vi bör satsa på att attrahera fler duktiga kinesiska studenter till Sverige, samtidigt som fler av våra studenter och elever bör lära sig mer om Kina, inklusive språket. Vi bör främja forskningssamarbete men samtidigt vara lite mer strategiska och taktiska i hur vi samarbetar.”

Lars Ellström:

 “Äta eller ätas – flertusenårigt arv”

  Lars Ellström, sinolog

Det går att dra linjerna för dagens väldiga kinesiska infrastrukturprojekt långt tillbaka i historien, säger Lars Ellström. Han spårar en expansionistisk grundinställning hos kinesiska ledare, även Xi Jinping. Det gäller att äta eller ätas. Det är arvet efter den oupphörliga kamp om makten över riket mellan olika stater och folkgrupper som har präglat och fortfarande präglar den kinesiska historien, förklarar han.

AV AGNETA ENGQVIST, agneta.engqvist@gmail.com

Lars Ellström har ägnat större delen av sitt liv åt Kina. Efter studier i kinesiska från 1967 och framåt blev han kulturattaché vid Sveriges ambassad i Kina. 1982 öppnade han det första nordiska bankkontoret i Kina (för Handelsbanken), och fortsatte därefter inom banksektorn, mest med Kina. 2005-2013 arbetade han som affärskonsult i Peking.

Under den tiden vandrade han också från Peking till Kashgar i Centralasien, inom den kinesiska regionen Xinjiang. Den erfarenheten har han beskrivit i boken Vägen till Kashgar. Vandringen har fört honom vidare till studier av den kinesiska historien, ”ett grävande efter dess rötter”.

I sin reaktion på KinaNytts artiklar om Belt Road Initiative (BRI) eller ”ett bälte en väg” eller ibland ”Nya sidenvägarna” vill Lars Ellström först slå fast:

”Jag ogillar begreppet Sidenvägen och använder det inte överhuvudtaget. Det är inte ett historiskt kinesiskt eller centralasiatiskt begrepp.”

Begreppet ”Sidenvägen” europeiskt påhitt

Han förklarar att det skapades av den tyske geografen Ferdinand von Richthofen som på 1870-talet gjorde forskningsresor längs de gamla karavanvägarna i provinserna Gansu och Xinjiang. Han kallade dem ”Seidenstrassen” helt enkelt därför att det var längs dessa vägar som siden kom till Europa redan under antiken.

”Hans perspektiv var alltså europeiskt etnocentriskt och kolonialistiskt”, säger Lars Ellström.

”Egentligen transporterades ju massor av andra varor längs dessa karavanvägar och till många andra destinationer än Europa. Sedan populariserades begreppet också av von Richthofens svenske elev Sven Hedin. På senare tid har kineserna gjort det till ett varumärke eller en propagandagimmick. Det kan sälja in både det ena och det andra hos västerlänningar som ändå inte vet något om historien. ’Sidenvägen’ låter ju både exotiskt och attraktivt.”

Lars Ellström för in ett ännu längre historiskt perspektiv på projektet ”ett bälte en väg” än KinaNytts artiklar, som hänvisade till Tang-dynastin (618-907) som ett lysande föredöme för de kinesiska ledarna (se länk ovan 25 januari). Redan på 100-talet före vår tideräkning började kineserna under Han-dynastin skaffa sig kontroll över stora delar av karavanvägarna genom Centralasien. De anlade garnisoner och skapade relationer med lokala potentater.

Extrem övervakning i Xinjiang

”Från denna start har det kinesiska inflytandet växt till idag när regimen på ett synnerligen aggressivt sätt försöker radera ut uigurisk och centralasiatisk kultur i området.”

Lars Ellström säger att de erövrade områdena först 1884 blev en provins i riket under namnet Xinjiang, nya gränsen. ”Dagens Xinjiang är ett samhälle med extrem övervakning. Det är ett exempel på logiken för bältes-väg-projektet: stor långsiktighet med det yttersta målet att få full kontroll. Och idag fortsätter alltså den kinesiska expansionen västerut och söderut genom bland annat ’ett bälte en väg’. Målen växer eller flyttas allt längre bort från Kina.”

”Först som sist har det alltid handlat om kontroll över så mycket territorium och så många människor som möjligt. Tillväxt i ett jordbrukarsamhälle uppnås genom förbättrade brukningsmetoder, men också genom att tillskansa sig mer och mer jord och fler och fler människor som brukar den. Så mycket som möjligt av vad de producerar ska omvandlas till rikedom i Härskarens skattekistor. Detta är kärnan i det expansionistiska makttänkandet.”

Som Lars Ellström ser det är det så kinesiska härskare alltid har tänkt och han tror att dagens kinesiska ledare i grund och botten också gör det. Det är deras arvedel.

Äta eller ätas

För att verkligen visa hur denna expansiva inställning uppstått går Lars Ellström ytterligare ännu längre tillbaka och beskriver hur det cirka 3 000–2 000 före vår tideräkning fanns tusentals, kanske till och med tiotusentals, småriken eller muromgärdade samhällen i det som skulle bli Kina.

”De förde krig mot varandra och konkurrerade om makt och rikedom. Det handlade om att äta eller ätas, att dominera eller domineras. Successivt blev rikena på så sätt allt färre och när vi kommer fram till dynastierna Qin och Han cirka 200 före vår tideräkning, fanns det bara ett kvar.”

Lars Ellström anser att det expansionistiska politiska tänkandet, äta eller ätas, lever kvar än i dag. Det leder till att Kina expanderar när landet har resurser för det, och till sönderfall eller en avvaktande hållning när man inte har det. ”Det är ett historiskt faktum som lätt kan bekräftas av den som bläddrar igenom en kinesisk historisk atlas. Från att ha varit ett litet rike i det som nu är centrala Kina har det växt till det Kina vi har i dag. Inget säger att den processen har upphört. Snarare pekar det som sker runt öarna i Sydkinesiska havet och bältes-väg-projektet på att den faktiskt fortsätter.”

”För mig är det svårt att inte se ’ett bälte en väg’ i det här perspektivet. Det är det sätt att bedriva maktpolitik som de kinesiska ledarna känner väl från sin egen historia och som jag tror att de har mycket svårt att frigöra sig från. Det ligger liksom inbakat i deras politiska institutioner som ett DNA.”

Sun Yat-sens globala projekt

Han pekar på ytterligare en indikation på hur naturligt det var och är för kinesiska statsmän att tänka i banor som har påfallande likheter med dagens ”ett bälte en väg”. Sun Yat-sen, förgrundsfiguren i 1911-12 års revolution då kejsardömet störtades, lade fram ett sådant väldigt projekt i boken The International Development of China 1921.

”Egentligen finns hela moderniseringen av Kina under nästan hundra år därefter skisserad i den här boken, inklusive Deng Xiaopings ’fyra moderniseringar’ som har gjort Kina till en ekonomisk stormakt och Xi Jinpings bältes-väg-projekt. Men Sun Yat-sen går på sätt och vis ännu längre: han ritar in en järnvägslinje ända till Kapstaden i Sydafrika. Dessutom sticker han inte under stol med att han ville att Kina rätt och slätt skulle kolonisera Mongoliet, Tibet och Xinjiang.”

Xi Jinping har egna erfarenheter av ”äta eller ätas” redan från kulturrevolutionens tumult 1966-76. Dessutom utbröt en intensiv maktkamp innan han tog över som kommunistpartiets ledare 2012, då han utmanades av Bo Xilai – för att ta ett par exempel.

”Jag tänker att i den här kinesiska politiska verkligheten finns det ett nedärvt sätt att tänka maktpolitiskt. Det är ett tänkande med djupa rötter som ledare måste vara i samklang med. Vi måste förstå att maktstrukturen och den sociala och politiska verkligheten skiljer sig från vad vi är vana vid på ett väldigt grundläggande sätt”, kommenterar Lars Ellström.

Han säger att Kina inte är ett land som Sverige, Tyskland eller Frankrike, utan ett imperium. ”Och för att styra ett sådant rike som omfattar väldigt många folkslag, kulturer och stora motsättningar, så krävs det diktatur så länge det ska vara en enhetsstat.”

Xi Jinping och Himlens mandat

Lars Ellström pekar dessutom på den i Kina berömda myten om ”Store Yu som bekämpade översvämningen” i förhistorisk tid. Han ser berättelsen som en förebild både för bältes-väg-projektet och för Xi Jinping som ledare. ”Store Yu är den arketypiske kinesiske ledaren som med övermänsklig handlingskraft och med Himlens hjälp återställer världen efter en katastrof och ger människorna ett drägligt liv. Man lyder honom och underkastar sig hans vilja.”

”Xi Jinpings bältes-väg-projekt är med sina gigantiska proportioner helt i Store Yus anda. Projektet kan klart ses i detta överväldigande mytologiska perspektiv och förmedlar på så sätt att även Xi Jinping har Himlens mandat, även om man idag inte använder det språkbruket”, säger Lars Ellström.

KinaNytts bakgrundsartikel nummer två om ”ett bälte en väg citerar professor William Callahan (se länk ovan 25 januari). Callahan säger att de stora kinesiska planerna syftar till att skola in Asien och Europa i en världsordning där Kina sätter normerna.

Lars Ellström håller med. ”Men jag vill vara mera drastisk och påstå att det kinesiska kommunistpartiet har förklarat kallt krig mot västvärlden. Det står tydligt formulerat i det så kallade Dokument 9 som partiet distribuerade till sina funktionärer hösten 2013. Där attackerar man i det närmaste alla västvärldens demokratiska grundprinciper.”

Kallt krig redan igång

Politiken har sedan dess helt följt andan i Dokument 9, enligt Lars Ellström. ”Det är provokativa åtgärder som direkt bryter mot de juridiska och diplomatiska principer för internationell samvaro som västvärlden lyckats etablera. Se till exempel på hur Kina bygger baser i omstridda delar av Sydkinesiska havet. Eller kidnappningen av Gui Minhai.”

Han anser att detta kalla krig redan är igång, fast nu med kinesiska förtecken. ”Frågan är om västvärlden kapitulerar eller slår tillbaka. Problemet är att kunskapen i väst är så begränsad om Kina och om logiken i agerandet hos de kinesiska ledarna.”

Lars Ellström ifrågasätter attityden från Sveriges regering och EU gentemot Kina, Han ifrågasätter ”att vi måste vara lite försiktiga och tillmötesgående, inte för kritiska, att vi behöver kinesiska investeringar, att Kina har betydelse för vår ekonomi.”

Han tycker att han har en poäng: ”Om vi för ett ögonblick tänker efter hur vi har skapat tillväxten de senaste cirka 200 åren i vår del av världen, så är grundbultarna industrialiseringen, den teknologiska utvecklingen och demokratiseringen. Skulle det ha gått lika bra eller ännu bättre om vi hade haft en auktoritär och förtryckande diktatur? Skulle det ha gett samma ekonomiska och sociala utveckling och jämlikhet som vi har fått? Jag tror att demokratisk öppenhet och en stark rättsstat är nödvändiga verktyg för att skapa och upprätthålla en rimligt bra ekonomisk och social ordning”, säger Lars Ellström.

”Vi får inte bli undfallande”

”Vi har erfarenheten och kunskapen om hur det går till: öppenhet, innovationsförmåga, en stark rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är det vi måste stå upp för.”

Han säger att det också är viktigt att driva detta genom EU, men det får inte bli en ursäkt för att själva inte agera. Lars Ellström hoppas att regeringen och UD ”begriper att de måste bli mera tydligt kritiska till det som det kinesiska ledarskapet nu ägnar sig åt”.

KinaNytt frågar om regeringens försiktighet kan bero på en rädsla för liknande kraftiga repressalier från Kina som Norge drabbades av. Orsaken var att den fristående norska Nobelpriskommittén gav fredspriset 2010 till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo.

”Jovisst gör det det, men regeringen och UD borde betänka att det långsiktigt kommer att vara ännu mera destruktivt för vår ekonomi och vårt samhälle om vi inte står upp för våra demokratiska grundvärderingar, i synnerhet om vi är servila och undfallande gentemot en regim som den nuvarande kinesiska”, slutar Lars Ellström.

Copyright © 2024 Artikelförfattaren och Sweden-China Trade Council. Vid återgivning ska alltid källan anges. All rights reserved.