Grannen Shenzhen uppgraderas
Hongkongkris ingen lätt ekvation

Publicerad 2019-09-02

Konflikten i Hongkong mellan proteströrelsen och den lokala regeringen trappas upp dagligen. I bakgrunden hotar Peking med att eventuellt ingripa med vapenmakt för att stoppa demonstranterna. Den kinesiska folkrepublikens 70-årsdag den 1 oktober rycker allt närmare. Då vill Kinas ledare inte se ett tumultartat Hongkong. Men de vill helst i första hand låta den lokala regeringen och polisen ta hand om oroligheterna.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud.com

Den gångna helgen var den mest kaotiska under sommarens proteströrelse. Den hårda kärnan av våldsamma aktivister för nu ett snabbrörligt urbant gerillakrig och vandaliserar tunnelbanestationer och allmän egendom. Ofta hinner polisen inte med. Men där det blir sammanstötningar tillgriper polisen nya metoder som skarpa varningsskott i luften och vattenkanoner med blått färgmedel för att märka aktivisterna.

På senare år verkar det som om Kinas ledning vill ha full kontroll över Hongkong i förtid och har indirekt ingripit mot yttrandefriheten och rättssäkerheten. Samtidigt lanserar centralregeringen Shenzhen som ett alternativ till Hongkong.

Det är ju egentligen inte förrän 2047 som Hongkongs integration med Peking ska vara helt klar. Först då upphör garantin om en hög grad av autonomi för Hongkong att gälla.

Den tändande gnistan för protesterna i början av juni var ett lagförslag om att brottslingar i Hongkong ska kunna utlämnas och dömas i Kina. Förslaget mötte skarp kritik från många håll eftersom det öppnade för att praktiskt taget vem som helst kunde utlämnas och dömas av kinesiska domstolar, som kontrolleras av det styrande kommunistpartiet. Jurister, journalister samt lokala och utländska affärsmän var oroliga. De ansåg att lagen skulle skada Hongkongs rättssäkerhet, yttrandefrihet och finansmarknad.

Vill ha demokrati

Ytterst kräver demonstranterna ett fullt demokratiskt valsystem. De vänder sig också mot Pekings hårdnande grepp över vardagen i deras stad de senaste åren. Exempelvis börjar yttrandefriheten bli kringskuren samtidigt som investerare och immigranter från Kinas fastland tränger ut unga Hongkongbor från fastighetsmarknaden.

Utan bostad och demokrati ser ungdomarna ingen framtid, något förenklat. Aktivisternas handlingar präglas av en viss desperation och fatalism.

Den kinesiska ledningen försökte till en början tiga ihjäl protesterna, som nu pågått i tre månader. Sedan gick de första kommentarerna ut på att demonstranterna bara var ”en liten skara banditer under utländsk påverkan”. Senare har det mullrat alltmer av maktspråk från Peking som stämplat aktivisterna som ”nästan terrorister” – en formulering som skulle kunna öppna för hårdare repressalier.

Militärens talesman i Peking har påmint om att att Kinas armé har rätt att ingripa om Hongkongs myndigheter begär hjälp för att upprätthålla den allmänna ordningen. Det står i Hongkongs grundlag.

Den 11 augusti anlände en militärstyrka till Shenzhen alldeles nära gränsen mot Hongkong. Det är inte den regelrätta armén utan den så kallade folkets väpnade polis, som har till uppgift att svara för den inre säkerheten i Kina. Kinesisk teve har sedan visat bilder på hur trupperna övat mot vad som skulle föreställa demonstranter med påkar.

Armén på plats

Sedan Hongkongs återgång till Kina 1997 finns också ”kinesiska folkets befrielsearmé” på plats i staden med en styrka som anses variera mellan 7 000 och 10 000 militärer.

De mer eller mindre tydliga hotelserna om ett väpnat ingripande från Kina verkar inte ha avskräckt proteströrelsen. Den 18 augusti samlades 1,7 miljoner demonstranter i alla åldrar, ungefär en fjärdedel av hela befolkningen. Den vidsträckta Victoria Park svämmade över alla breddar och deltagarna fyllde alla gator runtomkring. Det var tredje söndagen under sommaren som så stora skaror av vanliga medborgare samlats.

Arrangörerna var noga med att detta skulle bli en fredlig och värdig manifestation. Flera hade dåligt samvete för att en del aktivister gått för långt i övervåld vid den delvis kaotiska ockupationen av flygplatsterminalen några dagar tidigare.

Den stora demonstrationen blev också fredlig, medan en aktion senare samma dag på annan plats åter blev en våldsam konfrontation med polisen. För första gången kastade aktivister bensinbomber och för första gången avlossade polisen ett skarpt varningsskott i stället för att ”bara” använda stora mängder tårgas som tidigare. Men när polisen vägrade ge tillstånd för två olika protestmarscher i lördags provocerade detta demonstranterna till att samlas ändå.

Rörelsens fem krav

Demonstranterna i Victoria Park den 18 augusti stödde proteströrelsens fem krav på den lokala regeringen:

1. Dra definitivt tillbaka lagförslaget om utlämning av brottslingar. (Hongkongs regeringschef Carrie Lam har bara sagt att förslaget är ”dött”, men vill ändå inte skrota det helt.)
2. Ta tillbaka bedömningen av de stora protestmarscherna den 9 juni och 12 juni såsom ”upplopp”.
3. Ta tillbaka alla brottsanklagelser mot aktivisterna.
4. Gör en grundlig utredning om polisens maktöverträdelser.
5. Upplös parlamentet och genomför omedelbart fria allmänna val av regeringschef och parlament.

Det är egentligen det femte kravet som är den springande punkten på lite längre sikt. Hongkongborna vill helt enkelt ha den fullvärdiga demokrati som finns förespeglad som en möjlighet i grundlagen. Det var det kravet som låg bakom den så kallade paraplyrörelsen 2014 och det kvarstår – trots den totala bristen på gensvar då.

Peking har snarare gått in och försämrat det halvfärdiga valsystemet genom att låta de lokala myndigheterna sålla bland kandidaterna till parlamentet.

Deng Xiaopings formel

Faktum är att dåvarande regeringschefen Donald Tsang inför valet 2012 tog upp frågan om allmänt direktval av regeringschefen. Men Kinas ledare slog dövörat till. Då som nu säger de att Hongkongborna inte är mogna för en sådan reform.

Det är intressant att fråga sig hur den kinesiske ledaren Deng Xiaoping tänkte när han lanserade formeln ”ett land två system” för Hongkongs övergång till Kina 1997. Det uttrycket går ut på att Hongkong ska åtnjuta ”en hög grad av autonomi” och behålla sitt kapitalistiska system och sina fri- och rättigheter i 50 år. Politiker som var med och förhandlade om detta på 1980-talet fick intrycket att Deng Xiaoping trodde att Kina kring 2047 skulle ha närmat sig Hongkong och blivit friare och lite mer demokratiskt, inte tvärtom.

Nu ser det inte ut att bli så som Deng Xiaoping ska ha uttryckt. Den kinesiske presidenten Xi Jinping, nu vald på livstid, tillämpar ett allt stramare styre och proteströrelsen försöker slå vakt om vad som räddas kan fram till 2047. Men skulle utvecklingen tippa över till krav på fullt oberoende för Hongkong, skulle Xi Jinping förmodligen inte tveka att ingripa med full kraft. För honom gäller det bland annat att förhindra att Taiwan går samma väg.

Där är vi inte ännu, frånsett enstaka röster för självständighet i Hongkong. Om protesterna bara fortsätter och ekonomin och finansmarknaden börjar ta stryk är det i dagsläget svårt att se vad som kommer att hända.

Stor parad 1 oktober

Ett annat scenario där presidenten troligen skulle ingripa kraftfullt vore om demokratikraven skulle sprida sig från Hongkong till fastlandet.

De flesta bedömare är överens om att Xi Jinping inte kommer att göra någonting drastiskt före den 1 oktober då Folkrepubliken Kina ska fira sin 70-årsdag med en stor parad i Peking. Inför den dagen vill presidenten inte ha ett ramaskri i världsopinionen att hantera efter ett militärt ingrepp i Hongkong med paralleller till arméns massaker på demonstranter i Peking 1989. Han har fullt upp med en stagnerande ekonomi på hemmaplan och handelskriget med Donald Trump.

Vad gäller den lokala regeringen har dess ledare Carrie Lam erbjudit aktivisterna en dialog ”om läget lugnar ner sig”. Proteströrelsen har snabbt tackat nej och bland annat hänvisat till erfarenheterna när ”tant Carrie” som vice regeringschef bjöd in till dialog under paraplyrörelsen 2014. Hon hade inte den minsta eftergift att erbjuda. I förlängningen blev i stället fyra av de fem studenter som deltog i dialogen åtalade för sin roll i rörelsen och två av dem fick fängelsestraff.

Samtidigt som Hongkong sitter fast i sommarens stora konflikter kan vi se hur regimen i Peking vill uppgradera Shenzhen, Hongkongs granne. Den 18 augusti avslöjade centralregeringen detaljerade stora planer med ytterligare fördelar för frizonen Shenzhen. Något av innehållet hade redan läckt ut innan proteströrelsen i Hongkong startade, men planerna blir så mycket mer betydelsefulla om Peking nu börjar tröttna på stökiga Hongkong.

Ledarroll för Shenzhen

På senare år har centralregeringen tilldelat frizonen en nationell ledarroll inom innovation och kreativitet. Shenzhen har under 40 år av ekonomiska reformer utvecklats till ett högteknologiskt centrum för it-industrin. De nya planerna ska göra den nya megastaden mer fullkomlig även när det gäller rättssäkerheten, finansmarknaden, hälsovården och sociala sektorn. Målsättningen är att nå en ”allsidig ekonomisk konkurrenskraft” till 2035.

I mindre skala har centralregeringen givit även Shanghai en godbit i konkurrensen med Hongkong som finansmetropol. I slutet av juli kunde staden öppna en teknologibörs motsvarande Nasdaqbörsen i New York.

Men under förutsättning att situationen i Hongkong lugnar ner sig springer ingen om staden i brådrappet – detta väl etablerade finanscentrum. Det är världens tredje största efter New York och London medan Shanghai ligger på femte plats och Shenzhen på fjortonde.

Vi ska inte heller glömma att Peking – och kinesiska ledare personligen – har stora intressen i ”den särskilda administrativa zonen” Hongkong. Till exempel är spekulativa investeringar från fastlandet på bostadsmarknaden som sagt en förklaring till de stigande fastighetspriserna som stänger ute Hongkongs unga. De känner att den lokala regeringen inte har försvarat deras intressen.

Hongkongkrisen är sannerligen ingen enkel ekvation.

Copyright © 2024 Artikelförfattaren och Sweden-China Trade Council. Vid återgivning ska alltid källan anges. All rights reserved.