Hongkong sista juni 1997
Dagen då engelsmännen grät
och kineserna inte vågade jubla

Publicerad 2017-07-03

20 år är både en lång och en kort tid. Historia och nutid, något som hände för länge sedan och samtidigt kan kännas som i går.

Vädrets makter tog kommandot över den historiska dagen den 30 juni 1997 då Hongkong skulle återlämnas till Kina vid midnatt. KinaNytts Agneta Engqvist var med när ”solen gick ner över det brittiska imperiet”.

AV AGNETA ENGQVIST, agneta.engqvist@gmail.com

På den allra sista dagen ville de brittiska kolonialherrarna bjuda på en magnifik avskedsföreställning. Det var på eftermiddagen under bar himmel. Förväntansfull intog jag min plats på pressläktaren.

Men som det störtregnade! Regnet smattrade mot tusentals paraplyer och det gick inte att höra vad prins Charles ville säga i sitt tal. Den tappra blåsorkestern lät som i ett akvarium. Notpapperen löstes upp i nederbörden och musikanternas marscherande blev till ett klafsande i vattenmängderna.

Himlens portar var vidöppna, som i sympatigråt med britterna som skulle lämna över platsen efter 156 år. Nästan aldrig hade jag upplevt ett sådant skyfall i Hongkong trots att jag och familjen flyttade dit redan 1989 för att följa händelseförloppet inför övertagandet.

Det inte bara störtregnade, det regnade också sidledes. Jag kommer ihåg hur jag satt med två paraplyer, ett över huvudet och ett över knäna med det hjälpte inte. Jag och alla andra närvarande blev genomvåta och skorna badade sedan i allt vatten som gatans kloaker inte hann svälja.

Sorg och tårar

Det här var en dag då jag förstörde tre par snygga läderskor. Men vi blev vittnen till en unik ceremoni, vi såg engelsmännens sorg och tårar. För det här var en dag då många britter inte lyckades hålla en ”stiff upper lip” utan grät öppet.

Flera av stadens invånare tolkade däremot ösregnet som ett gott omen enligt fengshui, det betydde säkert att pengar skulle flöda in.

Samtidigt var det många tillresande kineser från fastlandet som jublade inombords. Att Hongkong återgick till Kina betydde ju för dem att en historisk förnedring rättades till. Men de vågade inte uttrycka sin glädje öppet under anspänningen denna dag. De väntande bara på en signal från högste Pekingledaren, men den kom aldrig.

Samtidigt kände sig många av Hongkongborna själva övergivna av omvärlden. Förhandlingarna om stadens framtid skedde ovanför deras huvuden. Hur skulle de reagera?

Hotfullt eller farligt?

Låt mig gå tillbaka till mitten av maj 1997. Jag skulle just betala i ett vanligt apotek på Mid-Levels där vi bodde. När jag stod där i kön bland en handfull Hongkongbor som ensam utlänning for en lokal kines ut mot mig och ropade på engelska: ”Åk hem, sådana som ni vill vi inte ha här!”

Jag blev paff. Hade inte hört något sådant eller liknande under de snart åtta åren jag varit bosatt och haft Hongkong som bas. Ville Hongkongborna att vi västerlänningar skulle försvinna från staden nu? Skulle det bli hotfullt eller till och med farligt att bo i Hongkong efter

1 juli? Sådana tankar tog fart.

Men rubrikerna på mina artiklar månaderna innan talade ett annat språk, till exempel ”Business as usual i Hongkong” när Kinas tongivande ledare och reformarkitekt Deng Xiaoping dog i februari 1997. Det var han som var pappa till formeln: ”ett land, två system” för att göra övergången mer aptitlig för stadens invånare och för britterna. Kina och Hongkong skulle förenas men var och en skulle behålla sitt ekonomiska system, sitt rättsväsende och sin livsstil.

Deng Xiaoping hade verkligen bespetsat sig på att själv vara på plats vid återlämnandet, om så i rullstol. Men hans kropp gav upp vid 92 års ålder.

De lokala tidningarna i Hongkong skrev att den nya storflygplatsen borde döpas till Deng Xiaoping Airport och att patriarkens aska borde spridas över Hongkongs vatten nu när han inte själv kunde komma.

På liv och död

Det sista året blev febrilt på alla sätt och vis för mig och familjen. Det var nervigt. Kom det till exempel hem en lokal tapetserade som skulle fixa gardiner för fönstren, utbröt hårda diskussioner. Jag ville bara ha enkla gardiner som täckte dem, han ville att de skulle vara veckade med tre gånger mer tyg. Så hade alla amerikanare det, hänvisade han till. Och fick han inte som han ville, så var han inte intresserad.

Efteråt förstod jag att det här var på ”liv och död” för honom. Han var på väg bort från Hongkong för gott och ville tjäna maximalt inför emigrationen. Han var en av de tiotusentals Hongkongbor som varje år valde att lämna Hongkong. Mellan 1988 och 1994 emigrerade cirka 55 000 per år och därefter på något lägre nivåer fram till 1997. De flesta av dessa hade en gång redan flytt från Kina, eller så hade deras föräldrar gjort det. De ville inte komma under samma tak igen.

Men en del av dessa emigranter blev så kallade astronauter. De skrev sig i USA, Kanada eller Australien, som var de mest populära destinationerna, placerade familjen där men reste sedan själva fram och tillbaka till Hongkong och fortsatte göra affärer där. Även vår hyresvärd var en astronaut med familjen i Vancouver.

Men för de flesta hade farhågorna inför övergången dämpats. Och de Kinarelaterade företagen på börsen nådde rekordnivåer inför den nya tid som väntade. Investerare trodde att just de företagen skulle få en skjuts uppåt tack vare övergången. Men det gick också rykten om att Peking gjorde indirekta stödköp för att höja stämningen inför den historiska förändringen.

Stunden var inne

Och så var då stunden inne när Union Jack skulle halas och den femstjärniga kinesiska flaggan hissas vid en ceremoni just före midnatt den 30 juni.

Det är 20 år sedan, men jag minns det som i går. Innan jag kom in i den stora salen där allt skulle äga rum passerade jag militärorkestern från Kina som stod och väntade där i korridoren. De verkade ovanligt muntra och avspända.

Vid ceremonin satt alla kineserna på vänstra sidan av salen och britterna till höger. I sitt tal lovade en sammanbiten prins Charles att Storbritannien skulle fortsätta att bry sig om sina ”vänner i Hongkong”. Den avgående siste guvernören Chris Patten såg tårögd ut, precis som efter sitt tal på eftermiddagen. Det var en tryckt stämning bland britterna på podiet och i salen.

Men kineserna satt nästan och hoppade av positiv spänning men med starkt tillbakapressade känslor. För Kinas president Jiang Zemin var detta något av ett internationellt elddop inför TV-kameror från hela världen. Han gick stelt och återhållsamt upp på podiet som det anstår alla höga kinesiska ledare. Om han bara hade givit ett leende, den minsta lilla signal, så kändes det som alla kineserna i salen hade lyft från sina stolar och jublat. Men det kom ingen signal…

Prins Charles lät senare undslippa sig att de deltagande kinesiska ledarna var som ”en samling figurer från ett vaxkabinett”.

Fortfarande var det blött på gatorna när jag på natten den 1 juli promenerade hem. Jag slogs av hur mörkt och folktomt det var. Men vid ett övergångsställe i centrum kom ett par vinglande. Damen i lång festklänning närmast släpande på sin stupfulle kavaljer, klädd i smoking och med flugan i oordning. Hörde att de var britter och jag kände spontant att det var skönt att vi skulle slippa se sådana scener i staden med deprimerade kolonialherrar.

Trupperna rullade in

När de lokala morgontidningarna kom visade de bilder på när Chris Patten lämnade Hongkong tillsammans med sin familj på The Royal Yacht Britannia. Det gick inte att undvika att se att tonårsdottern Alice, i dag filmskådespelerska, och hennes två äldre systrar var helt söndergråtna.

I gryningen den 1 juli rullade de kinesiska trupperna in över gränsen på en lång kolonn av lastbilar. För många Hongkongbor, nu på sin första dag som medborgare i Kina, var den paraden en skrämmande maktdemonstration. De hade tagit djupa intryck av hur de kinesiska trupperna kunde vända vapnen mot sina egna medborgare vid massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989.

Och så gick det en dag till och vi såg att den thailändska valutan hade devalverats. Föga anade vi att detta var starten på en kedjereaktion som utlöste den så kallade Asienkrisen och som drabbade även Hongkong.

Efter övergången har jag aldrig hört någon Hongkongbo ropa att jag skulle lämna platsen. Tvärtom känns det som om vi västerlänningar fungerar som en buffert mot Peking för många av medborgarna i staden.

Copyright © 2024 Artikelförfattaren och Sweden-China Trade Council. Vid återgivning ska alltid källan anges. All rights reserved.