God återhämtning och ny frihandel
Partiet vill se Kina
stå mer på egna ben

Publicerad 2020-12-14

Kina går in i 2021 med ännu starkare signaler om att minska beroendet av handeln och omvärlden, särskilt EU och USA. Det är kärnan i den nya femårsplanen och den nya långtidsplanen som kommunistpartiet lagt fram. Samtidigt tar Kina en ledande roll för regional frihandel. Tillsammans är detta strategier som kan göra det tuffare i Kina för svenska och andra utländska bolag.

Under det gångna året har vi också sett en ytterst ovanlig utmaning mot högsta ledningen som kom från Kinas mest framgångsrika privatföretagare Jack Ma.

AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Vad gäller femårsplanen 2021-25 så understryker den hur viktigt det är att öka den inhemska konsumtionen för att göra Kina mer oberoende. Det är inget nytt tema men så länge det finns brister i välfärden sparar många kineser sina pengar för trygghet i stället för att konsumera.

Ledarna i Peking betonar också att de vill utrota fattigdomen och utvidga medelklassen eller till och med fördubbla den. Nästa år fyller kinesiska kommunistpartiet hundra år. För president Xi Jinping var det därför oerhört betydelsefullt att några veckor före årsskiftet kunna uppfylla sitt löfte från 2015 om att utplåna åtminstone den extrema fattigdomen.

Här krävs ett förtydligande. Kinas regering har själv satt gränsen för extrem fattigdom vid en årsinkomst per capita på 4 000 yuan, motsvarande ungefär 5 200 kronor eller 333 yuan per månad. För åtta år sedan fanns det 3 000 län eller härader (xian) i detta jätterike som låg under en sådan genomsnittlig inkomst per capita. Men i november i år klättrade de sista eftersläntrarna över strecket.

Fördubbla medelklassen

Samtidigt lever ändå tusentals enskilda familjer och byar i många härader under gränsen för extrem fattigdom. Och enligt premiärminister Li Keqiang finns det 600 miljoner invånare som tjänar 1 000 yuan eller mindre i månaden – av 1.4 miljarder. De är fattiga utan att vara extremt fattiga. Båda kategorierna är de som är mest utsatta under pandemin och det gör att gapet mellan fattiga och rika ökar snabbare igen.

För att stabilisera samhället vill partiet ”markant öka gruppen av medelinkomsttagare”. Så står det i långtidsplanen till 2035. Presidentens rådgivare preciserar att det är en fördubbling av medelklassen som är målsättningen.

Som medelklass räknas en familj på tre personer som tjänar mellan 100 000 och 500 000 yuan per år, enligt nationella statistikbyrån. I dag handlar det om cirka 400 miljoner människor, mindre än en tredjedel av befolkningen. En fördubbling till 800 miljoner, närmare 60 procent, skapar en konsumentmarknad som är större än USA och Europa tillsammans.

Ledarna i kommunistpartiet ser att en stor medelklass som är övervägande nöjd med den ekonomiska utvecklingen kan vara en garanti för partiets maktinnehav. Det fungerar som en tyst överenskommelse.  Om partiet levererar stigande standard och stabilitet så ska ingen kräva politiska reformer.

Frihet och kontroll

Den kinesiska modellen med ekonomisk frihet men politisk kontroll motsäger utvecklingen i flera andra länder där en växande medelklass lett till en demokratisering. Exempel på nära håll är Sydkorea och Taiwan, delvis även Japan och Thailand.

En grundtanke bakom planerna för att öka Kinas nationella självförsörjning är att ännu mer prioritera en ”högteknologisk modernisering”. Kina är till exempel fortfarande beroende av direkt import av halvledare eller utländsk teknologi för att kunna klara sin egen tillverkning.

Samtidigt är ju Kina alltmer avancerat och till och med världsledande på många områden. Landet attraherar i år faktiskt snabbt stigande utländska investeringar – trots pandemin och trots de många hinder som utländska bolag möter. De officiella siffrorna från Peking visar att dessa ökat med 6.4 procent under årets tio första månader.

Det är Kinas långsiktiga planer på fortsatt urbanisering och medelklassens tillväxt som ökar intresset. De utländska investeringarna kommer framför allt inom högteknologi, e-handel, logistik samt forskning och utveckling. Däremot minskar investeringarna i tillverkningsindustrin, bland annat därför att investerarna söker billigare arbetskraft i andra länder.

God återhämtning

Investeringsflödet in i Kina skulle kunna motsäga talet i både Kina och USA om att en ”decoupling” är på väg, alltså att utländska företag börjar söka sig bort från ”världens verkstad” – en skilsmässa för att bygga upp alternativa leverantörskedjor. Förutom billigare arbetskraft söker de aktuella företagen ökad kontroll och ibland större geografisk närhet. Indien, Vietnam och Mexiko är exempel.

Trenden att dra sig ur Kina är stark när det gäller just tillverkning. Det visar den Hongkongbaserade journalisten och författaren Johan Nylander med all önskvärd tydlighet i sin rykande färska och översiktliga bok ”The Epic Split” (se faktaruta efter artikeln).

Samtidigt accelererar återhämtningen i den kinesiska ekonomin efter chocken med corona. I november ökade inköpschefsindex för nionde månaden i rad. Index för tillverkningsindustrin har inte varit så högt på tre år och index för övriga näringar inte så högt på åtta år.

Både produktionen och efterfrågan stiger och ekonomin skulle kunna växa med 6.6 procent under fjärde kvartalet enligt inhemska börsmäklare ­– eller något lägre enligt utländska bedömare. Internationella valutafonden IMF tror på en kinesisk tillväxt på 8.8 procent nästa år.

Stödåtgärder och finansoro

Trots de positiva siffrorna ser det ut som om regeringen håller fast vid sina finansiella stödåtgärder. Det beror på osäkerheten kring pandemins utveckling i omvärlden och arbetslösheten på hemmaplan.

Det finns också en ny oro kring obligationslånen där flera statliga företag på sistone inte kunnat sköta betalningarna på sina lån. Statliga bolag står för över hälften av marknaden. De brukar betraktas som säkra papper, men nu verkar det som om regeringen inte tänker rädda de krisande bolagen. Det är fråga om bolag som kan ha uppåt 70 inhemska och utländska banker som långivare.

I värsta fall skulle oron kunna sprida sig till hela banksektorn. Just denna sektor fick ta emot en rejäl bredsida från landets mest framgångsrika storföretagare, nämligen Alibabagruppens grundare Jack Ma. I ett uppmärksammat brandtal anklagade han de statliga kinesiska bankerna för att vara föråldrade och ”ge medicin mot demens till barn som är förlamade av polio”. Han kallade dem också gammeldags pantbanker.

Jack Ma angrep nyligen hela det kinesiska banksystemet. Bilden är från den konferens där han höll sitt sensationella tal. Han kallade de statliga bankerna för gammeldags pantbanken. ”De vågar bara låna ut mot någon säkerhet i stället för att att göra en ordentlig kreditbedömning”, sade han. Foto: Zhao Yun/ChinaImages/Sipa USA/TT Bild

Tio dagar senare ingrep president Xi Jinping personligen och stoppade den rekordstora och långt framskridna börsintroduktionen för Ant Group, ett snabbväxande finansbolag som Jack Ma kontrollerar. Gruppen har givit krediter till över 20 miljoner småföretag och närmare 500 miljoner individer, alla kunder som de gamla statsbankerna ignorerar.

Jack Ma gick för långt

Jack Ma hade uppenbarligen gått för långt både finansiellt och verbalt. Ingen har utmanat högsta ledningen offentligt som han denna gång – och ändå är även han medlem av det styrande kommunistpartiet. Det är något av årets händelse i Kina. Regeringen tvingar nu Ant att antingen skära ner på långivningen eller öka sitt eget kapital. Vi kan också se det som ett inslag i partiets ökande kontroll över de privata företagen.

Nyfikenheten är stor i omvärlden på hur förbindelserna mellan Kina och USA ska utvecklas med Joe Biden som ny president. Han har förväntningar på sig från både demokrater och republikaner att fortsätta markera mot Peking för vad Washington ser som förbrytelser mot mänskliga rättigheter i både Xinjiang och Hongkong.

Men Joe Biden kommer troligen inte att avveckla Donald Trumps handelskrig i brådrappet. Även de tongivande i demokratiska partiet står för en kritisk linje gentemot Peking när det gäller handel och marknadstillträde. Fast Biden lär i alla fall efterhand justera de mest äventyrliga och självförstörande inslagen i företrädarens tullstrategi.

Donald Trump har lämnat walk over i det strategiska spelet kring regionala frihandelsavtal. Då kliver Kina fram och tar en huvudroll i en ny handelsunion som bildades i november. Den omfattar Kina, Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och de tio medlemsländerna i Asean, det vill säga den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen (se faktaruta efter artikeln.)

Målet är full frihandel

Det nya frihandelsavtalet kallas RCEP, vilket står för Regional Comprehensive Economic Partnership. Avtalet syftar till full frihandel inom 20 år och samlar ungefär en tredjedel av världshandeln, liksom den globala befolkningen och bnp.

Genombrottet kom efter tolv års förhandlingar. Det är en logisk följd av att Trump tog USA ut ur Trans-Pacific Partnership (TPP) som samlar länder på båda sidor av Stilla havet men som nu hamnat i bakvatten.

Äran för RCEP borde tillfalla länderna i Asean som med diplomatisk envishet hanterat de större makterna som Kina och Japan. Men i slutskedet fick alltså Peking en avgörande roll som öppnar för Kina att framstå som en ledare inom globalisering och multilateralt samarbete.

Det återstår att se om Joe Biden kommer att närma sig den nya unionen eller om han försöker att blåsa nytt liv i TPP. Generellt har han sagt att han vill samarbeta med USA:s traditionella partners, inklusive EU, i kontakterna med Kina. Detta till skillnad från Trumps isolationistiska linje.

Utspel från Bryssel planeras

Den tillträdande USA-presidenten kan i alla fall förvänta sig ett utspel från Bryssel om att skapa en mekanism som ska hjälpa EU och USA att hålla efter Kina i den globala handeln med högteknologi. Det uppger källor i Bryssel för den amerikanska nätbaserade tidningen Politico.

Handelsfrågorna är inte den enda störningen. Som president för en av två stormakter vid Stilla havet måste Joe Biden förhålla sig till den kinesiska expansionen i Sydkinesiska sjön. Där bygger Kina stora konstgjorda öar som blir militära flyg- och flottbaser.

Samtidigt ökar också Pekings vapenskrammel gentemot Taiwan, som ledarna på Kinas fastland betraktar som en utbrytarprovins. I en essä i oktober skrev Joe Biden att USA bör fördjupa sina relationer med Taiwan, som han kallar en ledande demokrati.

USA har kvar sina marina styrkor i området och sina baser i Japan och Sydkorea. ”Vi är en Stillahavsmakt”, skrev Joe Biden i essän. Men idag är det Kina som har den största flottan räknat i antal fartyg. Hursomhelst ökar den militära spänningen i regionen.

Hök eller duva

Michèle Flournoy var nummer två i försvarsministeriet under Barack Obama. Hon tycker att Washington ska kommunicera att USA kan sänka hela Kinas flotta i Sydkinesiska sjön och alla kinesiska handelsfartyg inom 72 timmar. ”Det borde avhålla Peking från att anfalla Taiwan”, skrev hon i en utförlig översikt i tidskriften Foreign Affairs i juni.

Kommentatorer invänder att det skulle kräva alltför stora omdisponeringar och uppoffringar av USA:s styrkor. En del såg Michèle Flournoy som blivande försvarsminister. Andra tycker att hon är för hökaktig och det är möjligt att Joe Biden håller med. Till slut har han nominerat den pensionerade fyrstjärnige generalen Lloyd Austin.

Kommer Joe Biden själv att vara hök eller duva eller mittemellan. Det skulle nog ledarna i Peking gärna vilja veta. Kinas mångårige ambassadör i Washington Cui Tiankai varnade apropå Bidens tillträde:

”Om USA:s politik syftar till att omringa Kina eller bilda en så kallad enad front mot Kina spelar det ingen roll om ni gräver fällan själva eller tillsammans med andra. USA:s förhållande till vissa allierade får inte återgå till det gamla.”

Faktaruta

Copyright © 2024 Artikelförfattaren och Sweden-China Trade Council. Vid återgivning ska alltid källan anges. All rights reserved.