Förändringens vindar blåser
i kinesisk utrikespolitik

Publicerad 2017-03-30

Av JONAS SÖDERSTRÖM, Utrikespolitiska Institutets Asienprogram

Kinesisk utrikespolitik har länge ansetts som försiktig. För Mao Zedong var utrikespolitik och diplomati en förlängning av den socialistiska revolutionen, där den antingen skulle gå på export eller tjäna revolutionen hemmavid. Efter att Deng Xiaoping tog över ledning av det kinesiska kommunistpartiet flyttades fokus mot mer ”normala” nationella intressen såsom säkerhet, produktion och ekonomisk utveckling – och en stor motvillighet att lägga sig i andra länders inrikespolitik. Detta blev känt som ’Taoguang yanghui’, ”bida sin tid och dölja sina förmågor”, devisen vilken guidat kinesisk utrikespolitik fram till idag. Då artikeln om de ”Två Guiderna” kom ut i kinesisk media skapade de stor uppståndelse, särskilt i kölvattnet av Xi Jinpings tal på det ekonomiska forumet i Davos i mitten av januari i år.

De ”Två Guiderna” presenterades av Xi Jinping på ett forum för nationell säkerhet 17:e februari i år i Peking. Talet från konferensen, i form av en artikel med åtföljande kommentarer, lades upp på alla de större kinesiska nyhetsplattformarna och rönte genast stor uppmärksammade.

Det som gör artikeln så speciell är Xi Jinpings uppmaning om att det är dags för Kina att lämna perioden av ”gömma sina förmågor och bida sin tid”. Efter att Deng Xiaoping i praktiken tog över makten i kommunistpartiet 1978 skiftade Kinas fokus från socialistisk revolutionen mot att få ordning på ekonomin. Efter lång tids massvält och inrikes tumult behövde Kina ”komma ikapp” resten av världen. Detta skulle ske genom att fokusera på de så kallade ”fyra moderniseringarna”, det vill säga jordbruk, industri, forskning och försvar, och öppna upp mot omvärlden för att locka utländska investeringar till Kina. Deng Xiaopings devis var dock att detta skulle ske under förutsättningen att Kina inte tog på sig något internationellt ledarskap; Kina skulle ”gömma sina förmågor och bida sin tid”.

Det är dock viktigt att här höja ett varningens finger. Den språkmässiga designen av artikeln är märklig och ganska kryptisk. Citat från olika gamla diktare och tänkare, tagna lite ur sitt sammanhang, blandas med citat av inte helt tydlig härkomst. Det är lätt att få intrycket att all information i artikeln skulle komma från Xi Jinping själv; så verkar dock inte vara fallet då författaren blandar in sina egna kommentarer naturligt i texten. Då artikeln lades upp på de större nyhetsplattformarna får den ses ligga i linje med partiets värdegrund.

Mer rättvis världsordning

Själva innehållet i ”Två Guider” fokuserar på hur Kina ska guida det internationella samhället till att utforma en ny och mer rättvis och jämlik världsordning, och tillsammans med de andra länderna svara för systemets gemensamma säkerhet.

I artikeln beskrivs vidare hur en ”furste” ibland efter omständigheterna tvingas ”dölja sina vapen närmast kroppen och bida sin tid”, men att den tiden nu är över. Kina bör således inte vara nöjd med att enbart delta i och upprätthålla den internationella ordningen, utan också bli en mer aktiv bidragsgivare och gå i spetsen för utvecklingen. Skribenten skiljer tydligt mellan att å ena sidan ”bara” delta i det internationella arbetet, och å andra sidan vara med och styra utvecklingen i en viss riktning – vilket en ordentlig bidragsgivare anses ha all rätt att göra. ”För att styra allt under himlen behövs rättfärdighet; utan rättfärdighet skapas kaos”. Vår värld av idag behöver den här sortens rättfärdighet för att leda oss framåt, anser skribenten. ”Den som är rättfärdig och god, är den som bör styra” – underförstått att detta är Kina.

Kina anser att den rådande internationella världsordningen är byggd på USA:s maktbas, men systemets inbyggda problematik avspeglar sig inte minst i finanskrisen 2008. Rapporten från säkerhetskonferensen i München tidigare i år anses också visa på de inre svårigheterna för västvärlden; ”pelaren som bär upp det västerländska internationella systemet är försvagat”. Världen behöver någon som går före i bräschen för utvecklingen, annars kommer ingen förändring att se, är summeringen som ges.

Även om Kinas deltagande i det internationella systemet gjort det ekonomiskt mäktigt, ses det som i grunden orättvist. Kineserna anser att man inte själva fått vara delaktiga i dess utformning och många är fortfarande upprörda av hur väst behandlade Kina i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – och inte minst fredsförhandlingarna i Paris 1919. Många kineser anser att Kina varit tvunget att foga sig i ett internationellt system byggt på västs premisser och att ingen egentligen frågat dem om deras åsikter eller tycke. Det styrande kommunistpartiet känner sig överkört av universella värderingar som de anser bär tydlig prägel av västliga värdegrunder, som på många sätt går emot Kinas egna prioriteringar och syn på nationell säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Helt enkelt är det ett system som inte anses ta hänsyn till de kinesiska intressena; vilket då gjort det naturligt att ”dölja sina förmågor och bida sin tid”.

Större utrymme för Kina ta ansvar

Att Kina känner sig orättvist behandlat och att hela det internationella systemet ses gagna de västerländska utvecklade länderna i större utsträckning, är känt sedan tidigare och borde inte förvåna någon. Likaså att den kinesiska debatten i media innehåller starka åsikter och ställningstagande för och emot att Kina ska ”återta sin rättmätiga plats” är heller ingen större nyhet. Den här typen av ämnen har varit mer eller mindre på tapeten beroende på Kinas situation, folkopinion och ledare. Vi befinner oss dock i en väldigt speciell tid där USA ser ut att vilja dra sig ur en global ledarroll – vilket plötsligt skapat större utrymme för Kina att ta ansvar på den internationella arenan.

Frågan är dock om Kina är redo att ta på sig den här potentiella ledarrollen och att hamna i hård granskning från resten världen av vad det skulle kunna innebära. Om Kina väljer att gå vidare och ta större plats i den internationella gemenskapen tror jag de kommer få svårt att vifta bort inrikespolitiska problem med att de fortfarande är ett utvecklingsland, såsom ofta tidigare varit fallet när västvärlden tidigare har velat att Kina ska ta större ansvar globalt. Utöver detta, så har det kinesiska kommunistpartiet som bekant monopol på att representera Kina. Hur kommer kommunistpartiet reagera när resten av världen kommer med skarpa åsikter och kritik mot en ledarnation? Är Kina och världen verkligen redo?

Jonas Söderström studerade sju år på Peking University där han bland annat tog en kandidatexamen i internationell politik på kinesiska. Det kinesiska tal- och skriftspråket skiljer sig mycket åt, så sju år ungefär den tid det tar att göra kinesiska till sitt ”arbetsspråk”; lära sig producera akademiska texter på kinesiska och förstå och tolka de komplexa och intrikata skeendena i kinesisk politik. Jonas Söderström har nu flyttat tillbaka till Sverige med målsättning att jobba med att analysera Kina ”från utsidan” och öka kunskapen om Kina och vilka drivkrafter som ligger bakom dess agerande. För närvarande gör Jonas en förlängd praktik på Utrikespolitiska Institutets Asienprogram där han studerar Kinas närvaro i Arktis och Kinas agerande som en globalt ansvarstagande stormakt.

Copyright © 2020 Artikelförfattaren och Sweden-China Trade Council, Vid återgivning ska alltid källan anges. All rights reserved.