Cecilia Lindqvist 1932 - 2021
Kärleken till Kina
tog aldrig slut

Minnesord av Agneta Engqvist, agneta.engqvist@gmail.com och Göran Leijonhufvud, goran.leijonhufvud@gmail.com. Texten var först publicerad i Dagens Nyheter den 10 oktober 2021.

Vi minns denna hängivna och nyfikna människa som vi följt i ett halvsekel. Hon kunde också vara både barsk och kavat och stod alltid upp för yttrandefriheten i Kina.

Bland många möten tänker vi på ett 2009 på Peking­ universitetet eller Beida. Klassisk mark. Därifrån utgick studenternas fjärde majrörelse 1919 som en moderni­serande impuls. Och där har flera protester startat un­der kommunistpartiets era sedan 1949.

I denna smältdegel började Cecilia Lindqvists livs­ långa Kinaäventyr för 60 år sedan. Hon visade den enkla länga där hon och dåvarande maken Sven tillde­lats ett dragigt rum. Cecilia läste kinesiska och musikhistoria. Hon berättade om övervakningen. ”Och lära­ren i kinesiska matade oss med politiska floskler. Efter mycket tjat fick vi även lära oss vardagsord.”

Detta var mitt under den stora svälten som Mao Ze­dong utlöste i en hejdlös iver att modernisera. Unga Cecilia förstod inte att människor runt omkring henne var svårt undernärda. När hon såg dem riva ner grenar från träden begrep hon inte att de skulle äta löven. Ef­ter ett halvårs mager kost började hon själv tappa hå­ret. Grav proteinbrist, sade doktorn.

Men trots allt kallade hon sin första Kinavistelse 1961–62 ”en gyllene parentes”. Det var då som fröna såddes till hennes mästerverk som mognade årtionden senare.

Cecilia Lindqvist 1932–2021 Författare, sinolog, lärare, fotograf.
Studerade konstvetenskap, litteraturhistoria, nordiska språk, historia och
kinesiska. Bland böckerna märks särskilt ”Tecknens rike” och ”Qin”,
rikt prisbelönta i Sverige och Kina. Fick professors titel. Bröt pedagogisk
mark med undervisning i kinesiska för gymnasieelever. Körde alltid sin
Volvo Duett från 1966. Hennes kinesiske förläggare Wang Jiaming tyckte
att hon var otroligt noggrann och att hon också gjorde konst av de
kinesiska skrivtecknen.

En massa humaniora hade hon läst in och även stu­derat musik i Europa före Kina. Oväntat blev hon enda eleven någonsin – kinesisk eller utländsk – på det exklu­siva institutet för qinforskning i Peking. Genom lärarna där och de ytterst strikta, närmast meditativa övningar­na kom hon allt närmare en tretusen år gammal kultur.

Vi undrade om hon överfört qinövningarnas tidsö­dande disciplin på skrivandet. Hon höll med om att hon hade skyhöga krav. ”Jag skriver jättefort, sedan skriver jag om och om igen och tar bort.” Det blev en lätt prosa, men själva forskningen var på hög akademisk nivå.

Efter Peking var det hon som introducerade kinesiska som ett val på svenska gymnasier. Hon skrev kinesiska tecken på svarta tavlan med sådan iver att hon fick tio års lungproblem av kritdammet. Men elevernas frågor knuffade henne närmare ”Tecknens rike”.

Hon nämnde ibland inspirationen från sin förste lä­rare i kinesiska, lingvisten Bernhard Karlgren som avled 1978. Han blottlade den forntida kinesiskan och är där­ för högt värderad i Kina. Samma ställning har hon nu själv när det gäller tecknen och nyheten om hennes död spreds snabbt på kinesiska sociala medier.

Cecilia Lindqvist sade att kineserna har uppfattat sin egen kultur som underlägsen den dynamiska västerländska. När det då kommer en västerlänning och hyllar deras eget arv blir de förvånade och glada. Efter vågen av konsumism och västerländskt inflöde söker sig nu många kineser tillbaka till rötterna.

Vare sig det var i Peking eller Älvsjö var hon ivrig att uppdatera oss om framgångarna för hennes böcker i Kina. I början fick hon ändå kämpa för att få ut sina honorar. Ofta var hon så fokuserad på sitt och på akade­miskt skvaller att hon glömde att fråga hur det gick för oss. Men vi var ju så fascinerade av hennes genombrott.

Vi tänker åter på vårt långa samtal vid den stilla sjön på Beida. Hon beskrev sin jakt på traditionella pappersklipp bland bondkvinnorna i bergen. Hon fick den där lysande blicken och vi anade en ny bok. Men med många engagemang och sviktande hälsa på sistone blev den inte färdig. Säkert hade hon gjort något allde­les underbart av den också.

HUVUDBILDEN Foto: Agneta Engqvist