Nya sidenvägarna
Kina söker ny världsordning
där Peking sätter normerna

Publicerad 2018-01-25

Kina utmanar med sina ”nya sidenvägar” som lägger ett nät av infrastruktur och tentakler över omvärlden. Det finns ett element av revanschbegär i de expansiva planerna. Kinas ledare talar om att komma tillbaka efter gamla förödmjukelser från utländska makter.

Tanken om Kina som världens medelpunkt, Mittens rike, har fått ny näring, kommenterar Kinakännare. Den nya offensiva politiken från Peking ackompanjeras av tvärsäkra påståenden om att Kinas enhetliga politiska system är överlägset de splittrade västerländska demokratierna.

”Förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas planer”, säger en erfaren analytiker som också ser Nya sidenvägarna som en plan för att vänja Asien och Europa till ”en världsordning där Kina är den högsta normativa makten”.

AV AGNETA ENGQVIST OCH GÖRAN LEIJONHUFVUD, agneta.engqvist@gmail.com, goran.leijonhufvud@gmail.com

I gårdagens artikel i KinaNytt utgick vi från det kinesiska önskemålet om att bygga en jättehamn i Lysekil. Vi beskrev också hur Kina håller på att skaffa sig hamnar över hela världen, anläggningar som är ägda av statliga kinesiska bolag och/eller som dessa bolag driver.

Alla dessa hamnar är en viktig del av Nya sidenvägarna som president Xi Jinping lanserade 2013. Det var då och är fortfarande hans största utrikespolitiska initiativ. Hans vision innebär att Kina långsiktigt slagit in på en helt ny kurs i förhållandet till omvärlden. Ledningen har gått från att ligga lågt och känna sig försiktigt för i utrikespolitiken till en offensiv och mycket tydligare agenda.

Den tidigare linjen var inspirerad av generalen Sun Zi som levde på 500-talet före vår tideräkning. Han skrev en klassisk bok om krigskonstens teori och praktik. Boken ger också råd om diplomati och förvaltning. En av hans principer var att bida sin tid och inte avslöja sina avsikter för sina motståndare alltför tidigt.

Denna försiktighet tog reformarkitekten Deng Xiaoping fasta på i utrikespolitiken när han i slutet av 1970-talet började riva Kinas barriärer mot omvärlden. Hellre gå stegvis fram och inte väcka uppmärksamhet förrän omgivningen ställs inför fullbordat faktum. I dag bedömer Xi Jinping att Kina har blivit så starkt att det är dags att överge det mesta av försiktigheten.

Med sitt konkreta projekt med Nya sidenvägarna vill Xi Jinping sträcka ut Kinas tentakler till i stort sett hela världen.

I sitt långa linjetal på kommunistpartiets kongress i höstas talade Xi Jinping upprepade gånger och med stor förtjusning om ”det kinesiska folkets pånyttfödelse” efter landets perioder av förödmjukelser inför utländska makters angrepp. Parollen är ett tillägg till hans tidigare slagord om ”den kinesiska drömmen” som mest handlar en ”rimligt bekväm levnadsstandard” inom en relativt snar framtid.

Med sitt konkreta projekt med Nya sidenvägarna vill Xi Jinping sträcka ut Kinas tentakler till i stort sett hela världen. Det ambitiösa programmet har hunnit byta namn ett par gånger sedan lanseringen 2013. I dag heter det officiellt ”The Belt and Road Initiative” (BRI), där Belt står för flera bälten av kommunikationsleder som vägar, järnvägar, broar, fibernät och annan infrastruktur och ekonomisk aktivitet på land. De ska löpa ut från Kina till Asien och Europa.

Något motsägelsefullt står Road för sjöfartsleder som går till närområdet men även till Mellanöstern, Afrika och Nord- och Sydamerika. Till vardags väljer vi här att kalla hela programmet Nya sidenvägarna eller BRI.

Peking startade 2015 en särskild investeringsbank, Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som kopplas till BRI och fick ett kapital på 50 miljarder USA-dollar från medlemsländerna, motsvarande nästan hälften av den svenska statsbudgeten. Ytterligare en källa för finansiering är den nybildade Silk Road Fund med ett kapital på 40 miljarder USA-dollar. Den är avsedd för kommersiella investeringar.

De kinesiska affärsavtalen med afrikanska regeringar är ofta hemliga.

När Xi Jinping gick ut med de storstilade planerna för Nya sidenvägarna hade Kina sedan flera år engagerat sig i stora projekt för infrastruktur i Afrika. Dessa satsningar fick ökad fart och kraft från 2013. Kina finns nu på olika sätt i vartenda afrikanskt land och passerade USA år 2011 som den största investeraren på kontinenten. Kinesiska byggnadsprojekt blir också alltmer synliga i Sydamerika.

De kinesiska affärsavtalen med afrikanska regeringar är ofta hemliga. Medborgarna har svårt att få reda på villkoren och vet inte vilka som egentligen tjänar på affärerna. Fast i några av länderna kan människor dra sina egna slutsater när de ser skrytbyggen som masserar deras diktatoriska ledares egon.

BRI betraktas av många som ett mäktigt program för infrastrukturprojekt som ytterst ska stärka den kinesiska handeln och ekonomin, men många ser det alltså även som ett politiskt projekt med långtgående strategiska syften. Det skriver till exempel den erfarne Kinaforskaren Mikael Weissmann och analytikern Elin Rappe i en rapport från Utrikespolitiska Institutet (UIpaper No. 1, 2017). De har också intervjuat svenska Kinaforskare som framhåller att initiativet inte bara är mycket omfattande och fokuserat, utan även något som Xi Jinping personligen är mycket engagerad i.

Omfattningen av BRI är enorm. Kina spenderar ungefär 150 miljarder USA-dollar årligen i de 68 länder som nu omfattas av initiativet, enligt en beräkning av tidskriften Economist.

Det finns ingen officiell lista på delprojekten eller sammanställning av beloppen för BRI. Konsultfirman BMI Research har samlat uppgifter från Asien, Afrika och Mellanöstern på investeringar i infrastruktur som inkluderar kinesiska pengar eller medverkan. Flera av dem är fortfarande på planeringsstadiet. Konsultföretagets databas är i dag uppe i ett belopp för sådana BRI-projekt på 1,8 biljoner USA-dollar, det vill säga 1 800 miljarder.

Förutom att bygga infrastruktur för ekonomisk integration går det att se flera sekundära motiv för satsningen enligt olika källor:

• att använda landets stora valutareserv,
• att skapa nya marknader för kinesiska företag inom till exempel höghastighetsjärnvägar och tåg,
• att exportera en del av Kinas överkapacitet på byggmaterial,
• att sysselsätta kinesisk arbetskraft utomlands,
• att hålla uppe den kinesiska tillväxten.

Bland strategiska politiska syften finns en önskan att stabilisera de centralasiatiska grannländerna, till exempel Kazakstan, Pakistan och Afghanistan, runt oroliga regioner inom Kina som Xinjiang och Tibet. Ett annat kan vara att stärka Kinas hand i konflikten kring de omtvistade områdena i Sydkinesiska sjön.

”En ny storslagen strategi som sätter Kina i världens centrum och utmanar status quo.”

”En ny storslagen strategi som sätter Kina i världens centrum och utmanar status quo.” Så sammanfattas BRI av en forskare som specialiserat sig på initiativet. William A. Callahan är professor vid London School of Economics and Political Science. Han drar en parallell mellan BRI och EU. Båda har nämligen perspektivet att ekonomiskt samarbete förväntas leda till närmare politiska band.

Men Kinas egen utveckling inklusive västvärldens handel och affärer med landet motbevisar hittills sådana tankar. Visst har Kina anpassats in i den nyliberala ekonomiska världsordningen, men detta har inte haft någon effekt på det kinesiska politiska systemet, påpekar Callahan.

Omvänt verkar Xi Jinping i alla fall tro att Kina med ekonomiska kontakter kan påverka de politiska. I ett tal där han vände sig till sina grannländer sade han att ”ekonomiskt samarbete kan leda till en samsyn och till gemensamma normer för hur vi uppträder i hela regionen”.

Bakom det där ligger egentligen en gammal konfuciansk tanke om att Kina med sitt lysande exempel ska vinna över grannländerna så att de ser Peking som världens centrum och inordnar sig som tributstater som tidigare i historien. Det gör att Kina ibland uppträder paternalistiskt eller förmyndaraktigt gentemot Asean, som är de sydöstasiatiska ländernas samarbetsorgan.

Kinesiska biståndspaket i regionen ackompanjeras av förväntningar om lojalitet. Samtidigt anlägger Kina militärbaser på nybyggda öar långt söderut i Sydkinesiska sjön. Det blir en kombination av ”piska och morot” för att få regionen att acceptera Kina som garanten för säkerhet och stabilitet – i stället för USA med sina baser och marina enheter som i dag – ett Asien för asiaterna.

I förlängningen har Xi Jinping och andra kinesiska talesmän öppet börjat prata om Kinas moraliska mission i världen. William A. Callahan skriver att den kinesiska ledningen hoppas att BRI med nya konkreta förbindelser ska ”anpassa Asien och Europa till en världsordning där Kina är den högsta normativa makten”.

”Framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”

Några politiker i andra länder är i dag lockade av den kinesiska modellen som kombinerar en hög tillväxt i en delvis öppen ekonomi med ett slutet auktoritärt politiskt system.

”Framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”, skrev Wang Yiwei, en akademiker i Shanghai som fått förtroendet att lägga ut texten om Xi Jinpings visioner.

Kinesiska ledare och media gick i samband med kommunistpartiets kongress i oktober ut med oblyga hyllningar till Xi Jinping. Utrikesminister Wang Yi kallade president Xi en ”diplomatisk pionjär vars ideologi överträffar 300 år av västerländsk teori om internationella relationer”. Samtidigt hävdade den officiella nyhetsbyrån Nya Kina i en ledarartikel att det kinesiska systemet garanterar politisk stabilitet medan ”kriser och kaos dränker den västerländska liberala demokratin”.

Spekulationerna i omvärlden har gått åt alla håll. Skulle Kina, trots sin hårda interna diktatur, kunna bli en god kraft i världen om Peking tar över huvudrollen från Washington – nu när Donald Trump agerar för ett slutet och självcentrerat USA? När Peking möter oro och kritik utifrån för sina långtgående BRI-planer har talesmän svarat med ett citat från Konfucius: ”Den som vill nå framgång måste bereda vägen för andra att också nå framgång”. I mer moderna ordalag talar kinesiska ledare om ”win-win” när det gäller Nya sidenvägarna.

Johan Lagerkvist, professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet, tycker att vaksamhet är på sin plats. Han har varnat för att ”omvärldens hunger efter kinesiska pengar kan komma i konflikt när man har att göra med ett starkt land som Kina som inte respekterar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati”.

På sistone har kinesiska regeringen och kinesiska bolag stött på motstånd i några länder när de verkar ha gått alltför hastigt fram. Pakistan, en gammal allierad, bromsade ett dammbygge när Kina enligt uppgift propsade på ägande. Nepal ställde in ett kinesiskt dammbygge eftersom det bröt mot principen om öppen upphandling. I Tanzania har regeringen begärt omförhandling med Kina på grund av oklara villkor kring ett stort hamnbygge.

Kina har också fått kritik för sin modell att ge frikostiga lån för infrastrukturbyggen i fattiga länder som lätt hamnar i skuldfällor och då tvingas lämna över ägandet till de kinesiska bolagen. Ett exempel är det kinesiska övertagandet av hamnen i Hambantota i Sri Lanka som vi nämnde i den första artikeln.

Hambantota är ett felkalkylerat bygge som inte blev lönsamt och från starten på Nya sidenvägarna finns andra exempel, ibland även projekt som lagts ner.

”Förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas BRI”

Vad gäller Kina och Europa så ser Peking inte EU som en trovärdig aktör i globala säkerhetsfrågor. Kinas ledare betraktar de enskilda länderna enbart som ”brickor i Kinas geopolitiska och geomoraliska kamp med USA”, skriver Callahan. En av hans slutsatser är att ”förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas BRI”.

Avsiktligt eller inte, Kina har i alla fall drivit in en kil i Europa genom att investera i Serbien och Östeuropa. I Serbien ger Kina krediter och bygger vägar, broar och järnvägar. Därför kommer oroliga signaler från Bryssel med tanke på Serbiens planerade EU-inträde. Och mitt under dragkampen i Östeuropa mellan EU och Ryssland gör Kina alltså en framryckning på Balkan.

Serbiska talesmän säger att Kinas lån är förmånliga och att även lokala företag gynnas. Men de flesta byggarbetarna är kineser, en vanlig modell. Avtalen är slutna på hög bilateral mellanstatlig nivå. Det gör det svårt för andra länders företag att komma in på marknaden.

William A. Callahan sammanfattar att det grandiosa upplägget med BRI inte bara handlar om hårdvara eller mjukvara utan också om ett moraliskt projekt för att sprida en kinesisk civilisation inspirerad av guldåldern under Tangdynastin (618-907).

Han anser att européerna bäst kan stå emot de kinesiska locktonerna genom att betona sitt engagemang för ”multilateralism, transparens, ansvar och rättssamhälle i en öppen och regelstyrd världsordning”.

Callahan tycker att Europa måste agera enigt: ”Diplomater och forskare har efterlyst en sammanhängande Kinapolitik i 15 år, men den lyser ännu med sin frånvaro.”

Läs även den första delen i serien om de nya sidenvägarna publicerad den 24 januari.

Vänta och se Sveriges attityd till BRI

Mera läsning om Nya sidenvägarna

Copyright © 2018 Artikelförfattaren och Sweden-China Trade Council, Vid återgivning ska alltid källan anges. All rights reserved.